Recension - Nes - Life Force
Recension - Life Force
Life force till nes tillhör Gradius-familjen. Du gör exakt samma sak som tidigare Gradius-spel, dvs, skjuter och skjuter och skjuter och aktar dig för fiender/skott från fienden.
När jag satte mig med detta idag förväntade jag mig inte att spelet skulle klaras av på andra försöket. Kanske trettonde eller fjortonde försöket, ej andra. Särdeles är spelet väldigt väldigt enkelt. Mycket enklare än vad jag kommer ihåg det som. Det är ej längre en bedrift att ha klarat Life Force på en credit när det var nytt.
För att göra det lite mer i stil med Gradius till arkad kan du hyra något barn till att varva spelet åt dig två gånger, då kickar old school-shootern igång och blir mer roligt, dock har jag har ingen lust att köra igenom det två gånger för att komma åt detta.
Grafiken i spelet är fullt duglig och ligger i stil med andra spel i den tiden. Inget avancerat när det gäller design utan bra och ren stil rakt genom spelet. Miljöerna är varierande, fina och roliga. Från de organiska tarmarna till egyptiskt stuk och vidare till ren futuristisk stil i slutskedet. Tyvärr är sista bossen inte lika imponerande i spelet som han är på framsidan av själva cartridgen. Tyvärr, mycket tyvärr.
Life Force lider även en hel del utav slowdowns när det blir många objekt på bilden, likaså flickering av sprites'n. Vid ett parti i spelet såg jag mig inte på tre sekunder och fick helt enkelt köra på magkänsla. Detta skall inte få hända i spel, särskilt inte i shoot em ups där det är oumbärligt att hela tiden ha koll på vart du har ditt skepp.
Något som däremot är trevligt är soundtracket. Mycket känns igen från Gradius och allting har en bra passform till vad det visuella levererar. Stadigt, upptempo, mörkt och sci-fi är direkt intryck från musiken som gör ett bra jobb.
Summa forceum:
Inkörsport till shoot em ups för nybörjare. Är trots allt en klassiker med sin organiska design. Första bossen i spelet kan vara något av det lustigaste som designats. Ett trevligt litet eftermiddags-spel som håller än idag, mycket på grund av sin charmiga design och musik.
"Shoot the core! Shoot the core!"
Recension - Nes - Blaster Master
Recension - Blaster Master
Omröstning gav sitt klara svar. 2 Röster på Blaster Master och ärligt talat, det spelet förtjänar fan de rösterna.
Blaster Master imponerar oerhört mycket, hårt och direkt. Allt från det överdrivna flummiga introt (groda som trillar ner vid toxic waste, muteras, springer iväg, grodans ägare hittar bil, kör efter) som för övrigt är helt ändrat från den japanska versionen. Där var det något tråkigt rymdsåpa-aktigt med invasioner...pfft. Vem vill ha invasioner när man kan få muterade djur istället! Nåväl. När jag valde att granska spelet tog jag av mig mina rosa nostalgiglasögon helt. Spelet skulle få sig en rejäl omgång. Antingen jag fortfarande glasögonen på mig eller är spelet helt enkelt så fantastiskt superbra som jag kom ihåg det.
2d plattformsaction kombinerat med fågelvinkelsaction a la Bomberman. Spelaren styr sin lilla bil som egentligen inte
alls är liten, tror knappt den kan kallas för bil heller. Den hoppar värre än den värst pimpade Xzibit-bilen! Detta plus en takmonterad kanon. Jag är kär! Senare i spelet får man modifiera sin Xzibit-bil till att kunna sväva. Mycket mäktigt. Under tiden man cruisar med sin kärra kan man genom
en enkel knapptryckning välja att låta bilens förare hoppa ut och glida
omkring lite i sin extremt coola jumpsuit och motorcykelhjälm. Varning! Alla monster är extremt stora
och jobbiga utan din bil till försvar. Endast att rekommendera då man hittar nya grott-ingångar där man måste utforska. Vid ingång i grottor ändras vyn från sidscrollande till fågelvinkelsaction. Plötsligt blir spelet ett shoot em up inomhus! WOOT! HARDCORE ACTION! Bossarna har en speciell plats i mitt hjärta för de epilepsi-framkallande färgerna de får när de blir besegrade. Dåtidens crack för 11-12åringar.
Krispigheten och designen är riktigt bra här. Fler spel skulle våga satsa på det lite mer mystiska temat. Det funkar väldigt bra här med skogar och giftiga sankmarker. Första gången man måste ta sitt Leap of faith ner under vattnet är mäktigt. Kul att de vågar utmana spelaren lite. Få hans chansning till att kännas hjältemodig. Bra jobb. Absolut inget att klaga på angående grafiken. Tvärtom. Den är underbar. Charmiga pixlar deluxe!
Spelets stämning höjs X antal gånger (infoga fri formel var summa är siffran 5) av den riktigt riktigt underbara musiken. T.om ett av mina favoritsoundtracks till Nes. Jag kan inte i närheten förklara hur mäktigt, coolt och passande soundtracket är. Försöka är inte ens lönt, kommer inte göra det rättvisa. Oj vad jag höjer det till skyarna. Det är trots allt ett av mina favoritspel. Ni får tåla det!
slutsumma: Spelet är svårt, inte omöjligt, svårt. I långa loppet vinner det många poäng, för varje gång man spelar tar man sig lite längre och varje gång man dör inser man att det är enbart ens eget fel. Det skall vara svårt. Fan! Jag tycker spelen idag är lite för lätta, och nej, jag skall inte göra ett långt utlägg om detta här och nu.
Bah, sluta läs, leta upp ett sätt att spela detta istället!
Blaster Master is some quality shit right there!
Alla screenshots snodda direkt från mobygames.com
