Lennies Tv-spelsblogg

Var iväg och käkade mat med teamet idag. Det var dajligt. Blev en plankstek med ytterlår från hjort för mig. 

Är pisstrött nu dock, vettifan varför jag är såhär trött på kvällarna. Kanske är alla år av galenskap och insomniac som slår tillbaka nu. Eller är det bara skönt att sova.

Mutant storm empires släpptes till xbla idag. Kört co-op med edder ikväll. Spelet är dajligt men det är några ändringar som jag inte är helt nöjd med. Först är det att spelet har förflyttats från känslan av en arena-shooter till nästan run n gun. Det andra är att jag är inte förtjust i hur kameran svänger och ändras. Man tappar lätt känslan för skeppet när perspektivet bara flyttas lite hela tiden. Övrigt är det underhållande och det grafiska uppsvinget är stort.

Nu kom katten och bäddade ner sig i min famn. Han vill nog ha lite uppmärksamhet. Klöser på min bröstvårta gör han också, berättar inte ifall jag gillar det dock ;)

intern tävling, inget för er externa att bry er om!

Woohoo, I beat you!

Ja, så blev det med en ny recension. Det sabbades redan då jag såg att två paket innehållandes megadrive-spel hade kommit idag. Spenderat några timmar framför dem, sedan framför 360n.

Höll på att skrämmas ihjäl likaså.

Sätter igång 360n och tvn, går iväg för att käka eller röka, kommer inte ihåg. När jag kommer tillbaka står tvn i sparläge, sätter igång den och ser en felskärm på 360 som påminner om den exakta skärmen RRoD får. Stänger snabbt av 360n och slår igång ps3 för att kontrollera. När väl ps3 är igång är det samma sak där och nu börjar jag istället freaka över att min tv gått sönder. Tack och lov var det bara något harv när både 360 och tvn gått ner i sparläge. Aldrig sett detta innan. Men fy vad nervis jag var ett tag.

Är lite småimponerad av både zero kamikaze squirrel och aero acrobat 2 eller vad de heter. Båda gjorda av Sunsoft (iguana) och är härlig plattformsaction. Särskilt imponerad är jag av zero, rörelseschemat är grymt. Massor med egenskaper.

Nu kommer jag ihåg varför jag inte gillade taz-mania till megadrive. Hemsk spelkontroll och logik som är värre än humörskäggets. Nej, usch. Ta detta exemplet, springa in i vattenfontän dör man av, men stå på går bra.

Traggat massa med edderf över xboxlive idag. Letade upp mitt 48h free gold account och gav edderf. Vi körde lite worms. Jag förlorade på bagatell. BAGATELL VAR DET! Djävla edderf....

Nej, nu får det vara slutlyssnat på S.P.O.C.K för ikväll och nu lägger jag mig!

Puzzle quest. Det är ett gift utan dess like.

Emilia: Jag har redan mario!

Jobbet går bra. Trevliga kamrater, vi har mycket roligt här. De diskussionerna vi har haft är riktigt roliga.

Hemma blir det slappa och eventuellt ny recension idag.

OUTRUN 2019
    Eternal champions
Mortal kombat
ZERO THE KAMIKAZE SQUIRREL
TAZ-MANIA
AERO THE ACRO-BAT 2   
   Phantasy Star IV (Mega Drive)   
   Phantasy Star II (Mega Drive)

Outrun 2019 fick jag för 56kr. Väldigt trevligt pris, mycket mindre än vad jag trodde att priset skulle gå upp i.

Och jag skriver detta från graven.

Vann precis Phantasy star 2 och 4 på auktion. Mäktigt. Annars har jag mest varit lite krasslig under helgen. Vettefan vad det är frågan om. Hoppas bara jag blir bra igen tills imorgon. Och om 4h är det dags för en auktion gällandes Outrun 2019. Nog det bästa Outrun-spelet till Megadrive.

Passade på att köpa Gradius collection till psp igår likaså, man kan ju, eller, man FÅR ju inte missa att ha det spelet i sin samling. Blev några andra spel till md på auktion idag likaså. Jag skall fan lätt knäcka 300-gränsen!

Jag lägger mycket tid på Pgr4 och Halo 3,  puzzle quest och castlevania (Dracula X chronicles) just nu. Har knappt blivit något md-spelande alls. 

Vad jag kan säga däremot är att Pgr4 känns välgjort och med en härlig tyngd i bilarna. 
Halo 3 är som halo 2 fast med mer inställningar. Castlevania till psp är riktigt härligt. Skönt att ha lite old-school stuk igen. Funkar extra bra med tanke på att jag inte spelat Rondo of blood som detta är en remake av. 
Största minuset är att det är för lätt. 
Puzzle quest är fortfarande extremt bra. Gillar det grymt mycket.

Nej, vad skall man nu göra? Äta? 

Jag skyller min frånvaro på kamrater, pgr4 och Halo 3. I´m a happy camper.

Idag har jag och Richie utbytt pimp-namn.

Numera är jag känd som Hust-len och Richies nya namn är Pimp-Rich.

Yeeeaaaah. WEST-COAST!

Edit: Nu har embil också skaffat ett. "Pimp´em". Welcome to the crew babe!

WRRYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYY!!!!

Street fighter 4 är bekräftat!

Vem är Chris Pine? Och varför skall just han spela Captain Kirk i kommandes Startrek-filmen?

Imdb-länk till chris pine 

Undrar ifall han passar? Hans Imdb är ju inte direkt imponerande, men det är inte min heller :(
Avundsjuka som talar igen. Nåväl. Hoppas det blir bra.

Recension - Paperboy 2

Jag fick en god lust att skriva om uppgiften i detta spel till en Amerikansk storfilm-aktig sak.

"Du är tidningspojken. Du har dina tidningar, du har dina kunder. Det är bara en sak mellan dig och ditt mål...galenskap!

Sådär.

Nå, de flesta vet hur paperboy funkar, cykla ner för en gata (upp?) kasta tidningar i de husen som skall ha tidningar (ljusa färger) och förstör på de husen som inte skall ha dina tidningar (mörka färger). Det blir extra poäng ifall man träffar dörrarna istället för brevlådor, lyckas man dela ut till alla hus som skall ha tidningar blir belöningen en extra prenumeratör, misslyckas man med att kasta korrekt till ett hus försvinner det huset från tidningsrutten. Väldigt enkelt. Helt enkelt samma sak som i första paperboy, nu med nyheten att du får kasta ut tidningar åt andra sidan och att det finns en flicka likaså! ZOMG ZOMG ZOMG ZOMG ZOMG THE NEWS!

Vägen är bokstavligt talat kantad av objekt som försöker förstöra dagen för dig. Galna människor, levande gräsklippare, zombies allt skit de kan kommit underfund med har de släpat in. Några nyheter gentemot ettan finns det även i utbudet av störande objekt. De är fler, värre och jobbigare. Som vanligt går de att stoppa genom en välplacerad träff av en ihoprullad tidning. I denna versionen kan man tack och lov klämma sig mellan bilarna och trottoarkanten.


Spelet har två stora behållningar. Designen på husen och interaktion i objekt som förstörs vid träff av tidning. Det mesta har en animation för träff. Bra, men inte tillräckligt. För att börja med designen på husen. Det är bra design.
Nu till det andra, det är alldeles för lite objekt som kan förstöras.

Kontrollen är lite som en paperboy kan tänkas vara, vinglig och irriterande. Fortfarande har tydligen pojken ben som är fastlimmade till pedalerna då han inte kan ta ett enkelt steg från cykeln eller köra i vågräta linjer. Antagligen har de plockat in honom från lokala hemmet för efterblivna barn och ansåg det en samhällsenlig tjänst till att låta honom sköta detta jobbet.

"Kom här Timmy. Låt mig prata lite med dig. Kolla här, jag vet att du kan varken gå och cykla i vågräta linjer utan din fobi för sidor tillåter inte sådant. Därför skall du få kasta tidningar genom fönster till vilt främmande människor och vara allmänt till åtlöje för folket på gatorna. Vi kommer även att limma fast dina fötter vid pedalerna och utsätta din hjärna för bisarra svängningar/förvrängningar i perspektivet. Så, ut och cykla nu!"

Det är bittert att titta på spelet. Antagligen mest för att det ser nästan likadant ut som till NES. Få animationer, tråkig design och färger från helvetet. Nej, att titta på detta är som att skära sig i ögonen lite vid varje tillfälle och samtidigt slita ut små stycken av kroppen vi kallar "känsla för färg". Det skär sig mer än goths gör!

Musiken är enkel och tråkig. De har helt sabbat det som var bäst med orginalet, den funkiga låten. Den är numera omändrad och remixad till oigenkännelse. Det finns inget positivt alls med musiken här, jag blir bara arg. Direkt för att förhindra att mina ådror sprängs i pannan måste jag påminna mig själv om samplingarna som ligger med. Samplingar är alltid bra. Ett oväntat stort urval av fraser finns med, oväntat rena är de också (ja, med allt minne de måste ha kvar från den torftiga låten så!). Tidningspojken kommenterar en hel del under spelets gång, mestadels är de cheesy och irriterande. Vad som är roligt är att när man styr papergirl är det exakt samma samplingar fast lite upp-pitchade för att simulera en kvinna. Åååh, detta är nästan för mycket just nu.


Summa, jag vill inte:

Jag förstår inte, är det meningen att spelet skall vara roligt? Paperboy lockade mig när jag var liten, nu får ni själv hitta på en fyndig synonym till "INTE locka". De har förstört den lilla känsla som fanns med i första spelet. Detta är inte lyckat och helt klart ett av de sämre md-spelen jag har. Finns ett skäl till varför detta nästan har mest damm på sig av alla mina spel. För faen, de kunde väl gjort lite vettigare spel!




Extra: Ångrar mig lite, det bästa med spelet är att man kan krasha med tidningspojken. Hårt och många gånger om. Och vad är det frågan om i slutet av varje bana med bmx-delen? Förstod det inte innan och förstå inte det nu.

Däremot var det mer action under gårdagen. Richie, Ben Dover, Sugah D och Deceiver var här. Jag konstaterade att Ben Dover hade problem med sin förmåga att tänka logiskt när jag visade honom den "snurrande damen". Tror fortfarande att han inte riktigt förstod hur den fungerade och hur enkelt det är att skifta mellan båda hållen. Aja. Vi glodde på My name is Earl, missat alla avsnitt helt denna säsongen, skönt att ha 4st på raken. På kvällen blev det riktigt mycket Puzzle Quest till XBLA för mig och Deceiver. Det är fortfarande oerhört roligt även fast jag har spelat igenom det en gång till DS. Det är lite småfixar de lagt till här och där. Bl.a. Cooldown på Throw Axe. Övrigt känns spelet lite lättare än till DS. Men musiken, jag tyckte den var grym på DS, men här! Oj oj oj. Här är den riktigt härlig och maffig. Dvärgens musik låter härligt medeltids industriell!

Idag har det mest varit spelandes av Shadowrun och annat smått. Räknade ut att jag har passerat 3000 rundor i Shadowrun nu. Låter mycket och det är mycket, men fan vad roligt jag har haft med det! Värt varenda krona! På kvällen var det tyvärr problem med Xbox live som gjorde att jag inte kunde ansluta mig till servrarna och spela. Besvikelse. Likaså hade jag sett dagens avsnitt av Mythbusters.

Tänkte ha en omröstning om vilket nästa spel att recenseras blir:

1. Paperboy 2
2. Fireshark
3. Dirt
4. Last Battle
5. Prince of Persia

Där har ni kandidaterna. Glöm inte att röst i kommentarerna!

Nu är det dags att lägga sig och spela phantom Hourglass i någon timme.

Recension - Sub-Terrania

Gravitation i spel har alltid lockat mig. Första spelet vars gameplay bars upp av gravitation var en klon av "Space wars" till C64. Två skepp som stred mot varandra runt en sol/stjärna. Andra spel t.ex. Thrust (div enheter), Solar Jetman (nes) och Lunar lander (diverse enheter) hade integrerat just det momentet till en viktig del av helheten. Nu var det inte bara fienderna på banan som var ett moment, nu var själva miljön ett hot. Ett andra moment att hela tiden kämpa mot, att beräkna och övervinna. Efter att ha klarat av Solar Jetman och låtit det falla tillbaka i glömska, fann jag, Sub-Terrania.

SubTerrania är ett spel vars existens jag knappt nämner i diskussioner om och kring höjdarlir. Någon sorts personlig spärr hindrar mig från att tala om det, en viss egoism av att ha det för mig själv. Att bara jag har spelat och besegrat monstret, låta mig ha mina väderkvarnar för mig själv, mina illusioner om storhet. Helt meningslöst då jag genom min blogg vill hjälpa att leda folk genom djungeln av dåliga och bra spel.

Jag skriver redan nu, Sub-Terrania är sanslöst underhållande!
Nåde den som säger något annat, våga inte ens peta på min ej härdade glasbubbla.

Introt fullkomligt exploderar av koncentrerad lycka. Rymdbas som exploderar, hand som knappar på knappar, en tuff kille hoppar till sitt skepp. Stilrent och effektfullt. Tror även det är samma team som senare gjorde Megadrive-spelet Red Zone, vilket har det coolaste introt hittils. Lägg märke till bilden på skeppet i introt, det kan absolut inte vara slump att dess två utstickande störar har samma form som kontakterna på segas handkontrollers (och även C64). Ett megadrive gamepadkontaktsrymdskepp. Awesomeness overload.

Spelmekaniken är en klon till tidigare nämnda spel "Solar Jetman". En liten farkost vars thrusters hela tiden måste kämpa mot gravitationen. Hålls thrustknappen inne åker skeppet i riktningen skeppet pekar, släpps knappen börjar skeppet falla i bana. Begränsat med bränsle framtvingar tekniken att låta farkosten falla och enbart korrigeringsstyra det för att spara bränsle. Visst finns det bränsle lite utplacerat här och där, men inte vill man ta risken att bli utan när bränslepods ej finns i närheten!? Utströdda över kartan finns även powerups i form av missiler, starkare primärvapen och uppgraderingar till skölden. Vid speciella uppdrag tvingas skeppet vara lots till diverse utrustning som måste pusslas ihop genom förflyttning från A till B. Gott om variation, lyckad utmaning.

Jag har vid flertal tillfällen nämnt konverteringar av amigaspel till Megadrive,

här känns det snarare som ett lyckat amigaspel på Megadrive. Miljöerna är hårt digitaliserade men därefter omhändertagna, och upptouchade till att passa in med resten av grafiken utan att bryta mot stilen. resultatet är lockande förföriskt. Kallt, hårt, skitigt, underjordiskt. Stilistiskt sparsmakat med färger och ändå framhävande. Inga matta urtvättade andrahandsfärger.

Bakgrunder existerar knappt, allt krut läggs på fronten, dvs, att hålla koll på ditt skepp och tydligt lägga upp var banans gräns går. Tänk dig själv hur roligt det skulle vara att ha problem med navigationen pga slarvigt inlagda bakgrunder. Det har hänt i spel tidigare och är inget att rekommendera.

Hela actionpartiet har ett schysst flyt och i när väl animationer används är de välgjorda och utmärkt utförda. Effekten som blir när det lilla inrymdskeppet (see what I did there?) sprängs kan närmast liknas vid Lemmings sprängknapp, total förstörelse och ett regn av vrakdelar som studsar omkring för verkligen håna dig med varje studs. En effekt som är väl genomtänkt är att även det primära vapnet har en gravitationsenlig fallbåge inräknad.

Upplägget av kaos och död ackompanjeras av ett riktigt härligt och tungt techno/ambient soundtrack. Hårda beats med härligt avskalade rispiga slingor formar ett industriellt landskap som hämtat från tidiga 90-talsscenen inom techno/house mixad med bitpop från demoscenen. Klart igenkänningsbara rötter från c64ans sidtypiska stuk i låtarna. Rob hubbard är väl värd att nämna som trolig influens. Likaså många influenser från Amigans demoscen tycker jag mig känna igen. Låtarnas innehåll skiftar från allt mellan snabba snares och squarebeats till det mjuka nästan jarre-aktiga. Väldigt härligt och stämningssättande soundtrack. Ljudeffekterna är tydliga och framhävda, nästan för framhävda. All action samlar på sig en hel del ljud att pressa in som dränker lite av de härliga låtarna. Ljudmixen hade behövt en ordentlig genomgång och klar prioritering på vissa delar.

Summa solarplexum:
Roligt, utmanande, varierande, vackert, action, finurligt. Listan kan göras lång med diverse beskrivningsord och synonymer. Ett bortglömt spel vars solida genomarbetning och underhållning fortfarande gör mig till ett nervvrak varje gång jag spelar det. Att försöka enbart korrigeringsstyra farkosten när bränslet nästan tagit slut, att lägga sig i rätt läge ovanför en spegel samtidigt som man själv har en vinklad spegel som last under sig och fiender svärmar i cirklar kring farkosten är oförglömliga utmaningar. De sekunderna man förundras över bossarnas storlek och design. De minuterna man spenderar med att memorera bränslepoddarnas placeringar. De timmarna som springer bort när spelglädjen har satt sina klor i ditt sinne. Det har vi zyrinx att tacka för. En stor eloge till de som tog en sådan risk och utvecklade ett underbart shoot em up.

Bonus: Vid närmare efterforskning visar det sig att Zyrinx verkligen har ett förflutet i demoscenen till Amiga. Likaså är större delen av Zyrinx nu en del av Ion Interactive (Hitman någon?) Jesper Kyd är killen som har skapat musiken här och de flesta av de andra Zyrinx-titlarna och nu sysslar han med musiken till hitman-serien.

Recension - Toki

Toki är ett konstigt spel. Egentligen borde inga aspekter alls av det locka spelare, ändå är det roligt. Hyfsat roligt. Det är väldigt generic och lider av många brister. Måste vara någonting med det här att vara en apa som spottar diverse laserskott från sitt överdimensionerade huvud.

Jag antar att karaktären man kontrollerar heter Toki, Toki var för övrigt en människa innan. Det var innan världen blev alldeles mörk, ett slott uppenbarade sig från ingenstans, en hand kidnappade hans älskade och en trollkarl förvandlade honom till en apa. Altered Beast i ett annat format.

Grafiken är väldigt enkel, nästan rå på många ställen. Detaljer som imponerar är sällsynta, och oftast kommer de bara i form av snygga bakgrundsmiljöer. Apan i sig är en väldigt enkel historia med få animationer, likaså med en lustig förkärlek för att få stora ögon när han spottar sina dödliga spottloskor. Hela spelet lider av en tråkig primitivitet, arkadversionen hade en mycket mer lockande helhet. Färgerna är riktigt mörka och de få gånger det har någon som helst form av elegans brukar vara vid bossarna. De har en tendens till att vara fantasirika och ha en rolig bizarr charm.

Kontrollen är väl något av det bättre med spelet. Den är väldigt precis och erbjuder en helhet som funkar bra till utmaningen. En nackdel är att Toki´s nacke tydligen inte går att böja i 45graders vinklar, då att skjuta snett inte funkar alls. Genom spelets gång råkar Toki ut för en variation av powerups. Att få en Amerikansk fotbollshjälm gör tydligen att Toki tål en extra träff, att få ett par gympaskor hjälper att hoppa högre. Utvecklarna ansåg väl att en apa som har sådant här på sig tillför till den komiska delen. Resultatet är väl mestadels tråkigt. Det är imponerande att Toki har en hel arsenal av olika munläder att bomba med. Små spottloskor till eldkastare. Vad är han för apa/människa?

Musiken är en tråkig historia. Tråkig som i att jag ändå spelade i en timme innan och knappt la märke till den. Antingen finns det ingen musik, den är för låg eller är den verkligen så intetsägande att mitt sinne inte alls plockade upp det. Enskilda ljudeffekter hjälper till att göra spelet mer levande och det behövs.

Summa dummalux:
Toki är ett spel där det mesta talar emot. Arkadversionen är betydligt bättre inom alla områden och därmed borde Megadrive-versionen vara tråkig. Allt pekar mot det. Resultatet är väl ändå ett rätt hyfsat spel. Trots stora brister inom grafik, musik och utformning (se parti där fiender kommer intrillandes från övre delen av skärmen och dödar dig meddetsamma, trial and error på sämsta sätt) övertygas jag ändå att köra det mer under dagarna. Vill jag ha reda på sanningen eller är det bara en ursäkt för att fortsätta spela? Det får ni bestämma!

Ja, klockan är 07.38 och jag är uppe, på en lördag. Vad i helvete!? Det kan iofs ha någonting med faktumet att jag somnade i soffan runt halv tolv igår kväll. Vaknade till vid 02.00 och ser att richie har dykt upp. Trevligt. försöker hålla mig levandes en stund, fast försöket resulterar i att jag kryper ner i sängen istället och sover. Var lite trött i armarna efter hjälpt Kamido bära prylar igår.

Fick hem ratchet-demot till ps3 igår. Fan vad schysst det verkar. Väldigt roligt att Deceiver verkar minst lika förtjust i Puzzle Quest till XBLA som jag är. Det kördes några timmar igår.

Nej, nu vet jag inte riktigt vad jag skall hitta på. Väcka stackars sovande Richie eller skall jag spela? 

Att jag har tagit det lite lungare med bloggandet på senare och koncentrerat mig på det jag gör absolut bäst. Tv-spel. Det och jobb. Planen framöver ser ut såhär. 2 recensioner på lördag/söndag. Eventuellt en mer välskriven text om känsla. därefter kommer mitt bloggande att gå upp till normalitet igen.

Ikväll är det dags att hjälpa Kamido flytta. Att vara bärhjälp är lite som att käka glass i stora lass. Fast man tar bort käka glass och ersätter med "bär tunga och dryga möbler" och sedan lägger till i flera omgångar efter stora lass. Det positiva är att jag vet att Kamido har bra känsla för stil och därmed inte har extremt mycket möblemang.

Demot för nya Ratchet and Clank gick upp på us-psstore inatt. Ser mycket fram emot.

Själv har jag mått lite krasst idag, känns som någon planterat ballonger bakom mina ögon vilket bildar tryck. Nåväl, skall väl inte hindra för mycket. 

Arbetet flyter på fint.

I onsdags bjöd embil på fika på jobbet, mycket gott.

Själv powerwalkade jag i säkert hela 20 minuter, fram och tillbaks till pizzerian för en kebabtallrik på lunchen idag.
Det räcker för mig.

Nej, idag tar jag fan ledigt från det. Har istället spenderat dagen med polare, tv-serier och spel. Såklart. Vad annars?! Gnu hakade på med hem med samma buss som mig, kort därefter kom Luk. Vi spendera minst en timme med att se på American Dad, family guy och simpsons. I usa är söndagar dagarna de sänds, då har vi dem hemladdade till lagom efter jobbet på måndagen här. Riktigt gött.

Satt och skickade runt handkontrollen i Go Ski sports. Vi lyckades trimma varandras rekord hela tiden, var mycket roligt när man spelade det med lite tävlingskänsla. Kort därefter försvann Luk och Gnu, kvar var bara jag och Deceiver som trillade in tidigare.

Var lite sugen på att skriva en recension även idag, men ville inte skämma bort er för mycket. Ni har fått nog med planerade inlägg från mig på ett tag! Är färdig med allting lite tidigare än vanligt ikväll, blir nog till att spendera lite extra tid med Phantom Hourglass i sängen. Morgondagens lunch består av två dubbla lingongrova-mackor med ost och skinka.

Good night, good flight!

Japp, det funkade att recensera ett spel per dag veckan ut. Det var bara någon dag det var lite tight med tid vid upplägget. Nåväl. Kommer ivarjefall inte göra  en recension per dag i fortsättningen, men jättemycket nedragning i tempot kommer det inte heller bli. Idag har jag bara legat i soffan och glott på tv + spelat tv-spel. Och nu är det läggdags.

Recension - Super Fantasy Zone

Det senaste spelet som släpptes i Fantazy Zone-serien var Sega Ages: Fantasy zone, en remake på orginal-Arkadet som nu släppts till ps2. Allmänt är Fantasy zone en lite mer okänd spelserie. Det hela började 1986 till Arkad, kort därefter släpptes portar till både Segas Mastersystem och något år senare även till Nes. Master system var den primära enheten för segas fokusering, vilket även bevisades när det kom 2 uppföljare till samma enhet. Super Fantasy Zone påminner mest om orginalspelet i förhållande till upplägg och utseende. Fantasy Zone 2 la lite extra vikt vid utforskning och Fantasy Zone: the maze är en pac-man variant, fast med shooter-påbrå. Till Megadrive släpptes bara ett spel i serien och det är Super Fantasy Zone; allting med super i sin speltitel är grymt per automatik!

Även denna gång har jag inte en aning om varför jag är ute och skjuter mig fram på färglada psykedeliska banor. Det behövs inget skäl till att orsaka död och förrutnelse på en planet, vem behöver det? Tror inte det finns något intro som seriöst kan förklara detta. Lustgas. Den lilla farkosten man styr heter Opa-opa och är otroligt charmig. Efter Gradius Vic Viper är detta my main man! En liten äggformad sak som fäller ut ett par ben när man flyger för nära marken. Vilket för övrigt inte är direkt att rekommendera, Opa-Opa springer inte riktigt lika snabbt som han/hon/det flyger. Jag hoppas verkligen att detta är en bizarr varelse och inget skepp i sig, mycket coolare ifall det finns en hel befolkning av denna sort!

Varje bana klaras av genom att flyga runt och lyckas förstöra ett antal fiende-generatorer. Banan i sig har man full kontroll över, inget tvingande framåtscrollning. Fritt att utforska, samtidigt som det loopas om efter en punkt. På kartan finns alltid ett visst antal enheter utplacerade och för att kunna klara av banan måste alla förstöras, först då uppenbarar sig Bossen. Fiende-generatorerna är lätta att känna igen, oftast för sin storlek. Låtar man de härja fritt spawnar de fram en fiende till att hålla reda på, bäst att förstöra de snabbt och ta mynten som lämnas kvar efter.

Mynten i sin tur får man från lite blandade fiender, inte enbart generatorerna. Med pengarna får man en chans att förbättra Opa-Opas arsenal i en liten affär i form av zeppelinare som slumpmässigt dyker upp under banans gång. Här finns ett gediget utbud, allt från raketmotorer tills gummistövlar (japp, det finns att köpa). Lite ovanligt är dock att huvudvapnen är tidsbegränsade. När man köpte och utrustat sig börjar vapnets livslängd genast räknas ner, när tiden är ute är vapnet bort och redo att köpas igen. Taskigt, men ger upphov till lite taktiskt upplägg.

Färggladheten är uppskruvad över maximum! Pastellfärger blandas med skrikiga färger i ett potpurri över hur ett febersjukt barns fantasivärld skulle uppenbarat sig i fysisk form. Misstförstå mig inte, designen är riktigt härlig, aldrig sett liknande tidigt. Inte ett tvivel på att en lika annorlunda värld verkligen skulle finnas ute på någon planet långt borta i en helt annan galax! Det är sockersött till den grad att tandläkare tvingas sätta upp skyltar ute i väntrummen som rekommenderar att barn inte ens får tänka på det! Karies våta dröm! Nog förbannat är det lika roligt att skjuta här som i de dystra världarna från Gradius, Silpheed och Ikaruga.

Kontrollen är en stor faktor.

Fullständig kontroll över Opa-Opa. Är lika responsiv som en Jaguar i jakt vars byte är skillnaden mellan liv och död. Riktigt härligt är även att här belönas shooter-fingrar. Det finns rapidfire fast otroooligt slö, tryck själv och belönas mer!

Ljudbilden som målas upp är ungdomligt japansk. Riktigt klassisk upptempopop utan att för dess skull bli överdriven och barnslig. Den är däremot inte direkt märkvärdig. Visst finns det trall-vänliga slingor och enskilda häftiga partier, fast aldrig något som direkt berör. Bara ett komplement som ligger i bakgrunden utan att störa. Bra är då sättet de har utnyttjat musikchippet, alla delar av musiken är väldigt mjuka. Mjuka och runda. Många andra megadrive-spel har ett väldigt hårt och skoningslöst ljud. Både ljudmixen och klangen på instrumenten är varma och gästvänliga. De skulle bara haft lite mer fantasi-rik ackompanjering som verkligen passade. Dessutom har jag inte hört några skrapiga samples...alls.

Summa duplex:

Ett väldigt roligt spel som tappar lite på att det påminner mer om orginalet än den betydligt bättre Fantasy zone 2. Utmaningen är väldigt låg och skulle beskrivas passande som ett shoot em up för nybörjare. Objekt på skärmen är det aldrig riktigt många av och actionen är aldrig direkt frenetisk. Utmaningen kommer hela tiden i vågor och efter ett tag vet man när uppmärksamheten skall vara på spänn och när man kan slappna av igen. Systemet med powerups är roligt och bidraget till variationen. Det är ett bra spel som faller på sin korthet, variation  och frånvaro av utmaning. Det hade kunnat vara mycket bättre, nu är det bara ett spel faller in lite i glömskans fack.



Tips: Köp utrustningen Quartet missiles för maximum win!

Jösses vad seg jag har varit idag. Bara tagit det extremt lungt. Åt en riktigt god frukost beståendes av rostat bröd och marmelad. Därefter trillade Sugah D förbi, han glodde på Family guy starwars-special medans jag uppehöll mig med Shadowrun och Dirt. Kort därpå trillade hans broder förbi, vi snackade på Sugah D´s fest om att han skulle titta förbi och se hur det såg ut med lite HD-material på min tv. Han skaffade en likadan för ett tag sedan, men har varken xbox360, ps3 eller vettig kontakt mellan datorn och tvn. Han verkade bli imponerad. Drog igång lite Burnout Revenge, crash-läget gick hårt.

På kvällen besökte Deceiver mig. Vi glodde på avsnitt två, säsong två av Dexter. Underbar serie. Skrev även dagens recension. Det gick riktigt segt idag. Orden ville inte komma alls. Fick ta flertal pauser för att återhämta lite av skrivlusten. I vanliga fall brukar jag skriva recensionen direkt, i ett streck. Det var riktigt segt. Desto roligare var det att spela spelet för att screenshotta.

Nu var jag inte riktigt vad jag skall hitta på. Spela kanske?

Recension - Pitfall


Orginal-Pitfall spelades mängder till någon enhet, jag kan för hela världen inte komma på vilken enhet det var jag körde det på. Är ganska säker på att det inte var Atari2600, kunde det vara C64? Detta var tidigt under min levnad, upptäckte senare Pitfall 2. Även det var till C64 och det var inte dåligt hur bra de hade utvecklat det. Från ett lite enkelt och väldigt statiskt springande förbyttes till ett mäktigt äventyr inuti grotter med flera våningars komplexitet. Därefter var det tyst. Tills jag läste i en Mean Machine-tidning (brittisk sega-speltidning) att en uppföljare skulle släppas. Bästa beskrivningen av mig i det ögonblicket var nog fradga runt munnen, en rabiat blick och skakande kropp. Himmelriket cometh. Nu hade jag ett riktigt gött spel att se fram mot.

Tiden gick och dagen när jag köpte spelet kom. Vilken extravagant känsla att få spela ett helt nytt spel i pitfall-serien. Nu spelade man inte längre som Harry utan hans son, Harry Jr. I introt får man se hur Harry blir kidnappad precis när Jr hittar en gyllene skatt. Jr struntar i skattan och börjar spåra sin fader, där startar äventyret.

Det första spåret går genom en djungel. Elak och ogästvänlig omslutern den dig. Vackert pixelarbete på allt från vegetationen till de maffigt stora träd. Grafiken är enormt genomarbetad med oerhörd variation i buskaget och
klängväxterna m.m. Det går från klarhet till klarhet med skarp design. Alltihop är så pass levande att de nästan glömmer bort att göra en väg klar och tydlig, effekten av att vara i en outforskad djungel är total då man inte har en susning om vart nästa steg för att komma till slutet är. Ibland får man ta ett leap of faith of få belöning, andra gånger leder det till bister död. Väldigt mysigt och stämningsfullt. Hela spelet har oerhört starkt pixelarbete och design i grafiken.

När det kommer till Disney-spel har de (nästan) alltid riktigt grymma animationer. Jag tänker t.ex. på Aladdin. Harry Jr spöar Aladdin! Han må inte ha lika mjuka rörelser, men hans utbud är riktigt eiffeltornet-stort! Massa med små detaljer som har gjorts med kärlek och skapar en grym charm! Harry Jr slänger sig i lianer, åker spårvagn i gruva, klättrar i rankor, bungyjumpar i apors svansar, studsar på fjädrar och allt har skilda animationer. Inga återanvändningar! En stor eloge till personerna på Activision som gjort ett underbart arbete. 
De förstod vikten av variation!

Spelet är fullt med små detaljer vilket bidrar till humorn och stämningen. Livmätaren är t.ex. en munnen på en krokodil som kommer närmare Jr för varje träff. Harry faller platt till marken om man springer in för hårt i en vägg. Det absolut coolaste detaljen i spelet är det gömda påskägget. På en av de tidiga banorna uppenbarar sig en extremt pixelerad och vit skorpion från gamla pitfall. Vid undersökning kring denna skorpion uppenbarar sig en serie av dörrar. Gör man sin utforskning korrekt visar det sig att skorpionen har lett till en egen port av orginalspelet Pitfall! Du får spela det gömda spelet precis som orginalet. 3 liv. Riktigt härligt och oerhört humoristiskt med den helt felplacerade skorpionen.

Harry Jr har druckit sprit, helt klart. Det är inte lätt att kontrollera honom och precis som en full person tar det en liten stund för honom att reagera efter påtryckningar. Detta kan leda till en viss irritation de initiala 10-15 minuterna. Snart börjar man förstå det lite speciella med kontrollerna. Att styra eller styras. Det är en liten kamp innan man listat ut vad alla vapen har för styrkor och svagheter. Slungan är effektiv mot fiender som kommer lågt och man har koll på, blydaggen som har begränsad räckvidd är effektiv mot de lite enklare fienderna, de som oftast är ett störande reaktionsmoment. Att man sedan har valt start-knappen som skifte av specialvapen är ett störande moment för de som sitter med en 3-knappad gamepad och vill kunna pausa. Tack och lov att jag självklart har en 6-knappad.

Djungeltrummorna ljuder. Bestarna ryter och grymtar. Apor tjattrar. En kakafoni av ljud. Om det inte varit någon grafik och detta ljud-scenariot spelats upp hade min gissning varit en mörk ogästvänlig djungel. De träffar bullseye väldigt bra. Soundtracket skiftar från trummorna i djungel till det lite mer mystiska när man utforskar sin första mina, till det storslagna när man klättrar omkring på ett maya-tempel. Det är följsamt gentemot äventyret man befinner sig i, bryter inte genom att kännas felplacerat. En stämningshöjare, precis som det skall vara. Yes, det finns samplingar med! Wooot!

Summaklump:
En högst värdig uppföljare till ett banbrytande spel. De har förvaltat och utvecklat det genom diverse förfiningsprocessor till ett spel som är ett gediget plattformsspel. Alla animationer, fiender, humor och utmaningar ger det ett läckert intryck. Man får en härlig stund av kärlek. Några negativa aspekter finns det tyvärr. Färgerna kan kännas lite bleka och urvattnade vid vissa passager. Det är lite för kort och kontrollen är lite oresponsiv, men ärligt talat, när jag skulle ta screenshotsen till spelet resulterade det i att 2h snabbt flöt förbi, är glad att jag kom ihåg att ta så pass många bilder som jag gjorde. Trots att spelet brister lite i kontroll och långvarig utmaning är det värt det. Ett riktigt stabilt äventyr. Dessutom, slutet, måste vara ett av de största hyllningarna till sin föregångare ett spel har haft! Humor deluxe!

Ett snabbt tips: ifall du hukar dig och trycker på hopp, lägger sig Jr ner och kan krypa igenom trånga öppningar. Jag lyckas alltid glömma bort denna lilla rörelse!

Fi faen vad lungt det har varit idag. Tror nästan jag skall ta en extra tupplur nu!

Recension - Landstalker

Först och främst vill jag bara berätta om min besvikelse att jag inte lyckades ta screenshots från psp-emun. Den kunde helt enkelt inte det. Resultatet är en hop med bilder från början av spelet. Tråkigt, fast man får en känsla för stilen.

Du är Indiana Jones som flyr från den klassiska rullande stenen. Nej, du är Nigel. Men hela början av spelet är grymt likt Indiana Jones. Rullande stenen, räddar någon som har kännedom om en skatt. Blir involverad upp över öronen. Jagad. Spelet tar väl aldrig till någon riktigt djup story, bra är väl det att de flesta andra delar lätt väger upp för faktumet. Och om sanningen skall fram var det länge sedan jag spelade igenom det helt, kommer inte ihåg ifall det blir jättelika twists i storyn. Vad jag däremot kommer ihåg är extremt coola pussel som kommer längre in i spelet. Första genomspelningen när spelet släpptes sitter fortfarande kvar fast i något slags mentalt fisknät, med platserna där de mest imponerande fiskarna fastnat har etsat sig fast i mitt minne.

När man tittar lite på grafiken i spelet kan den nästan kännas tafflig på vissa ställen, särskilt i introt. Staden är horribelt designad i matta, grötiga texturer och färger. Jag vet inte om det symboliserar något, men ett stort hopp upp i kvalitet kommer precis efter introt och när man råkar ut för en "olycka". Efter denna "olycka" (damn vad jag älskar göra så!) ser det ut att vara betydligt mer levande. Tyvärr lyckas de aldrig riktigt bryta sig ifrån det lite tråkiga färgschemat. En mindre negativ aspekt på annars riktigt fyndig utformning.

Nu kommer vi till spelets storhet. Utmaningarna och utformningen av världen. Som jag nämnt i något tidigare blogginlägg tycker jag per automatik att spel som spelas utifrån isometriskt perspekt är per automatik dajliga. Ta Solstice, head over heels, equinox, Rock n roll racing (recension kommer sedan), the Immortal m.fl. Alla riktigt roliga. Det är kombinationen av kniviga pussel och galet plattformshoppande som gör min dag. Man har tillgång till ett djup som varken birds eye eller ren sido-2d lyckas med. Om man tar en titt på introt ser man vilken galenskap det är när det gäller hopp. Nästan på gränsen till för galet, ibland är det tyvärr trial and error som gäller. Men visst, det är också en form av utmaning. Tänker man till riktigt hårt kan man lista ut det, dessutom, ett tips, kolla på introt riktigt noga, man vet aldrig ifall man besöker den platsen igen *hint hint*.

Pussel, inget bra spel utan någon form av pussel. Här fullkomligt öser de elaka pussel mot dig, både i form av galna perspektivhopp (som jag nämnde innan) och allmänt tankefrestande lösningar i form av allt från ledtrådar i form av Skywalker till rent visuella utmaningar. De har inte dragit i några handbromsar här utan bara öst på. Det gillar vi.

Vi går tillbaka till grafiken lite snabbt. Tänkte bara lägga till att animationerna på huvudkaraktären är väldigt fina och mjuka, vissa fiender har även belönats med lite extra arbete. Överlag är animationerna väldigt varierande mellan ryckiga och mjuka. Bra är att själva förflyttningsbanorna på alla figurer är väldigt mjuk. Inga framedrops av något slag alls. Annars hade det fan varit skandal.

Sista avdelningen innan slutorden är musiken och ljudeffekter. Båda fullständigt närvarande och dessutom välarbetade. Några gånger är de speciellt excellenta, de är tillfällena då musiken nästan smälter samman med det grafiska landskapet och skapar en helhet som uppmanar till framåtskridande. Att vinna och utforska. Det finns en hel del samplingar och ni som läst mina andra recensioner bör ha insett att samplingar är bland det dajligaste jag vet. Tack och lov är inte detta spelet utan sin beskörda del av riktigt schyssta skrapande samplingar. En favorit är skriet när fiender dör. Mmmmm, mumma.

Summa summa summa index:

Spelet har en helhet som är enorm. Lägg därtill att det är direkt utmanande både på nerver och hjärna. Ibland spikar utmaningarna ett kyrktorn. Det är inte lätt. Inte alls lätt. Däremot blir det aldrig tråkigt. Backtracking finns, däremot är den inte direkt tung eller jobbig. Det är bra utformat. Jag anser detta vara något som bör/skall spelas. Det förtjänar lite uppmärksamhet. Efter att ha skrivit detta funderar jag mest på när jag skall få tid till att sätta klorna riktigt djupt i uppföljaren som släpptes till Saturn...




Woot! Jag hann innan min deadline som var klockan 20.00!

Nu var det mycket, aldrig direkt stressigt, bara mycket samtidigt. Tur att man kan jonglera på riktigt.

Kamido: Din önskan uppfylles ikväll, recension dyker då upp. Bara en nackdel. Det är jobbigt att ta blandade screenshots när spelet är hur långt som helst. Iofs kanske man kan ta screenshots via emun i min psp där jag har en sparfil lite längre in i spelet.

Recension - Legend of Galahad

Psygnosis var något av mina favoriter under den tiden de existerade. Massvis med grymma spel. Shadow of the beast, Lemmings, detta spelet, Red Zone, Puggsy, second samurai, flink. Många höjdare. Legend of Galahad faller in under den omåttligt populära genren plattform. En solid plattformshoppare.

Som vanligt är jag alldeles för otålig med intron om det inte snabbt tar min uppmärksamhet. Spelet har nog det kortaste introt på länge, men fortfarande coolt. Galahad och en Drake har en klassisk anime-ninja-duell i en skogsdunge. Fartfyllt och över på ca 6 sekunder. Lagom lång och häftig öppningssekvens.

Precis innan själva spelandet startar är det någon kvinna som uppenbarar sig och berättar vad det är för objekt du måste få tag på för att kunna klara av banan. Vad är detta för kvinna? Hur vet hon vilka objekt man skall ha tag på. Damnit, nu skulle de ändå haft längre intro. När äntligen rustningen är på plats och svärdet i hand börjar showen. Du slängs in i en dyster väldigt steril värld. Avskalad och enkel. Inte fult, men väldigt intetsägande. Undrar fortfarande hur många av dessa områden hade sett ut i verkligheten med enormt massa spikmark som skadar Galahad vid beröring.

Har man spelat tillräckligt många Psygnosis-spel upptäcker man ett genomgående tema. Många av deras spel är amiga-konverteringar, när de spelen landar på megadrive tenderar de att ha lite mer utvattnade färger efter minskningen av färgantalet från Amigan. Här har de dock lyckats behålla en lite mer vibrerande stämning i färgerna. Det känns skönt, tyvärr är det lite för mycket återkommande av vissa element i miljöerna. De negativa aspekterna från miljön försvinner nästan totalt när man ser de underbart härliga animationerna. Lenare än en ung Michael Jackson-moonwalk. Allt är riktigt härligt animerat. Fåglarna som försöker ta kål på dig, människorna som försöker ta kål på dig, de jättelika bina som försöker ta kål på dig osv. Sist och nästan minst är Galahad. Smidigare animerad än min katt är lat och en svärdsanimation självaste Strider Hiryu skulle döda Sovietiska soldater för (AHA, där har vi storyn i Strider!). En helhet som är över medel men inte riktigt når toppen.

Magiskt, vackert, underbart, förtrollande och stämningsfullt. En kortfattad version av mitt kommande musikutlägg ser ut sådär. Maken till stämningssättande musik har jag sällan hört. När spelen var aktuella var egentligen de enda rivalerna här antingen Final Fantasy 6 och/eller diverse c64-sids. När jag för första gången hörde musiken var det lite som att jag äntligen fick en inblick i hur bra musiken i tv-spel blir i framtiden. Det var så mäktigt att jag fick framtidsvisioner! Stämningen som infinner sig är dyster och utan hopp. En sista låt framförd av den sist levande människan. Sorglig tills personens hjärta brister i jakt på befrielse. Om nu melankoliska låtar inte är något för dig kanske du skall ta en lyssning på låten från Bana nr. 2. Är nog coolaste trummorna jag hört i ett megadrive-spel. Spelets toner är klara och varma. Ett riktigt stort plus är dessutom stilen på låten. Luta + andra diverse stränginstrument är en vild chansning.

Summa index:
Otroooooooooooligt bra musik. Håller länge, bra är väl det för musiken är detsamma tills man skiftar värld, inte sub-bana. Spelets stora svaghet är väl att det ackompanjeras av varierande utmaning och kanske lite för få banor. Chansen att få uppgradera sin utrustning är bra och det behövs innan man får helt kläm på systemet. Hade spelet varit längre, lite mer förlåtande på sina ställen (det finns powerups gömda i lådor som man dör av) och en mer varierande miljö hade detta antagligen blivit omnämnt i historieböckerna som ett av världens bästa spel. Nu blir det bara över medel. För priset det brukar säljas på nätet är det lätt värt!

Har börjat komma in i jobbet lite mer nu. Folket runt omkring mig får stå ut med massa frågor från mig, hoppas de har överseende med det. Allting börjar falla på plats. Humornivån börjar den likaså falla på plats. Det är bra. Snart kan man börja förolämpa de andra :D.

Trivs väldigt bra, lunchade med en kollega idag. Satt och åt mina goda smörgåsar samtidigt som hon åt en god sallad. Den såg helt ok ut, för lite tjött dock! Lekte springpojke sedan. Fick köpa snusklubbor till två st. Jag har börjat förstå vilka horribla mängder godis det går åt i vårt team. Sätter man fram en godisskål är den kvar max 2h på ett ungefär. Självklart är jag inte oskyldig till det hela.

En sak som är grymt nice är frukosttorsdagarna vi har. En person samlar ihop pengar, tar upp beställningar och sticker sedan iväg och köper frukost som vi därefter käkar vid vår arbetsplats. Precis när Jossan kom tillbaka med frukosten ringde det som värst hos mig. Fick sitta och stirra hungrigt en lång stund på frukosten när samtal efter samtal trillade in. Precis när jag trodde att jag var färdig och kunde ta mat ringde en som jag snackade med innan tillbaka och ville ha fortsatt assistans. Självklart nekade jag inte utan lekte snäll pojke. Damn my goda samvete. Men seriöst, personens omstart av datorn tog lätt över 10 minuter. Det är fan hardcore. Och under allt smsade Smörrebrödet och ville ta en cigg utanför jobbet (lyx med frivecka).Efter mycket om och men lade tillslut personen på och jag kunde springa 
ut för att samtala med smörrebrödet och hans dvärg i sällskap av våra cancerpinnar. 
Den galna japanen skall tydligen skicka mer mat till honom. Denna gången skall jag fan inte missa det!

Det blev inte riktigt som planerat idag. Bara en älskling kom förbi. Vi tittade på senaste avsnittet av Southpark och skrattade gott. Ett riktigt härligt Cartman-avsnitt. Nu ikväll har jag mest funderat på vad fan jag skall recensera för spel och allmänt kelat med katten. Hungrig är jag också. Blargh. För mycket. Kanske skulle man dra igång paint shop för att härja lite. Längesedan jag gjorde en cool bild av något slag.

Oh well. Btw, jag kan tipsa er om att ifall det är en kund som behöver hjälp från XXXXX tekniska support skall man inte lägga ärendet till ZZZZZZZ. Största misstaget idag.

Edit: Fick gå in och censurera lite.

Jag har etablerat ett bra schema för mina dagar nu.

07.20 går jag upp.
07.35 åker jag hemifrån med min arbetskamrat.
17.15 åker jag hem från arbetet med buss eller arbetskamrat.
18.00 är jag färdig med primära nyhetsuppdateringen via internet.
18.00-20.00 är det freetime! Spelar, göbbar mig eller vad jag nu finner behagligt för stunden.
20.00-21.00 oftast blir det matlagning.
21.00-22.00 mat + slappning framför tv.
22.00-24.00 Skrivning av recension.
Sedan sömn.

alla tiderna kan såklart variera något, beroendes på vad som händer och eller vilka som kommer förbi. Ikväll fuckas nog tiderna upp eftersom två älsklingar skall komma förbi!

En annan plan är att jag skall försöka skriva minst en recension per dag hela veckan.

Recension - Rocket Knight Adventures


Ett botemedel mot den sura Strider 2-recensionen. Ett spel som är riktigt bra och roligt. Självklart är det Konami som har gjort det, konami stod för många bra spel till megadriven och allmänt under hela 16-bits-eran. Även idag levererar de ju ganska tunga titlar. Nog om det. Åter till spelet.

Du är en pungråtta, ja just det, du! Din fästmö, som även är prinsessa, har blivit kidnappad av en gris, både en gris pga av stilen och för att det fysiskt verkligen är en gris..eller vildsvin, close enough I say. Till din hjälp har du en rustning, svärd och ett jetpack. Jetpack är grymt! Särskilt när man kan använda det till massa olika funktioner. Åka snabbt frammåt, åka upp i luften och spinna på plats med svärdet utfällt.

Banorna är väldigt rena och färgglada i stil och enbart på känslan kan man nästan identifiera det som ett konami-spel! Tydliga, välanimerade fiender gör tafatta försök till attacker. Grisarna i någon grisarme från ett grisland. Ja, det hela är lite bisarrt när man börjar fundera på det. Ivarjefall. Spelet använder sig rätt mycket av härliga pastellfärger samtidigt som det absolut inte räds till att mörka ner hela tonen från den glättiga till en rå dyster stämning. Desto längre in man kommer, desto mörkare blir banorna. Det glada pastellfärgade landskapet byts till en dyster ruinerad stadsort för att sedan övergå i en sönderfallen rymdstation. Vackert.

Kvaliteten på spelet är genomgående högt med ett väldigt varierande schema av upplägg på banor. Det finns de klassiska "bli jagad av en vägg bana" till rena shoot em up banor. Det bidrar väldigt mycket till att nå den topp-kvalitén många spel eftersöker men få lyckas nå. Att kontrollera Sparkster är underbart lätt. Han är responsiv, snabb och flexibel. Man inser alltid vad som behövs göras för att komma vidare och på inga sätt är det kontrollen som sätter gränser. Fler spel borde ha en lika genomarbetat kontrollschema.

När man kommer till Bana 2 är musiken något av det första man lägger märke till (förutom hur cool sparkster ser ut med sina pilotbrillor i rätt läge på huvudet). Den ger ett visst intryck av lätthet och frihet. En bra beskrivning av banan som är en flyg-bana. Det hela blir oerhört mycket mysigare. I detta fallet har de fått megadrivens ljudchip till att låta väldigt varmt och inbjudande. Många andra spel kör med lite mer upptempo och kalla ljud. Här är det rena skogsbränder av värme som strömmar utt om högtalarna. Genomgående hög standard på musiken och även samplingarna som dyker upp.

Summa summeringex:

Den absolut största nackdelen är att spelet är alldeles alldeles för lätt. Jag spelade igenom det på kanske 3h? För att upptäcka att man inte får något bra slut om man inte spelar igenom det på Hard (se gammalt blogginlägg). Jag satte då mig och spelade om hela spelet på hard, samma kväll. Den gången tog det 2h. Visst för att man kan banorna och bossarna, men inte fasen skall man behöva råka ut för en minskning av motstånd. Kändes inte alls svårare, kändes likartat. Det finns en fuskkod där man kommer åt svåraste läget meddetsamma, använd den ifall ni skall spela. Alldeles för lätt annars. I övrigt har jag enbart positiva saker att säga (till skillnad för Strider 2). Ett gediget, klassiskt plattformsspel som har fått uppmärksamhet som det förtjänar. Glöm inte bort att spela och njut av denna pärla.

Recension - Strider 2


Idag är det ett nytt kapitel inom mina recensioner. Idag är första gången jag recenserar ett riktigt dåligt spel. Hittils har jag valt mina spel med omsorg, en chans att sprida mitt evangelium till er. Skriv om bra spel, få fler att spela dem. Idag är det annorlunda. Idag skriver jag om ett hemskt uselt spel.

Strider 2 börjar väl inte helt kasst. En pod i en skog, helt utan förklaring. Av någon anledning teleporteras man dit, kunde man inte blivit teleporterad någon annanstans? Det mest positiva i detta spel är att svärdklingans ljud inte är riktigt lika öronskärande som i orginalet. Kan även påpeka att nu är animationen för svärdet en svepande rörelse istället för den högst statiska i föregångaren. Vad är mer positivt? Ingenting faktiskt. Väldigt tråkig bandesign, istället för maffiga miljöer slängs man in i en skog vars utseende mest liknas vid en trafikolycka med eld inblandad...och gummisnören. Spelet fortsätter flera banor frammåt med det absolut bästa inom ytterst generell och tråkig design.

Spelskaparna är bra på att göra det dåligt. Tack för det U.S Gold.

Det blir värre. Lägg här till riktigt tråkig och oinspirerande musik. Det känns som att låtarna är uppbyggda kring ett 4 sekunder långt solo på någon pipig synthslinga som sedan loopas om med ytterst små variationer. Precis som de inte vill det skall märkas att det är en låt igång.

Summa suxxor:

Trög strider, både spelkontroll och allmänt. Håll er borta. En stor personlig besvikelse för mig. Efter att ha kört Strider 2 på arkad trodde jag detta skulle vara föregångaren av något slag. Jag hade fel. Detta är själva crescendot av ett kasst spel. Nej, jag låter helt enkelt bli att skriva mer, är för upprörd.

Recension - Probotector

Några få gånger blir man alldeles gråtfärdig av lycka. När jag efter 2 års letande, hittade ett exemplar av detta spel är en gång. Att få hålla ett av de absolut coolaste spelen till Megadrive i sin hand var mäktigt. Oförglömligt tillfälle. Ett run and gun av yppersta klass och riktigt högt uppe på min best-of-megadrive-lista! Vad som gör spelet ännu bättre är att de har tagit bort de mesiga människorna som den amerikanska versionen har. Här är det hardcoer robotar som får göra allt arbete. Robotar vinner över människor anyday.

Probotector är en gammal spelserie. Första versionen jag spelade var "Gryzor" till c64 som till Nes i usa heter Contra. Här har serien alltid hetat Probotector fram tills ps1-versionen. Tror det ivarjefall, ni får wika det, jag orkar inte. Därefter blev det sedan Contra även här i europa. Tyvärr har de tagit bort robotarna nu. Det är grymt sorgligt.

Konami har gjort ett sjuhelvetes jobb till att åstadkomma en magisk känsla i grafiken. Det exploderar överallt, splitter flyger, skott flyger och kroppar splittras som om det vore ett löv i vägen för en gräsklippare. Det finns faktiskt enstaka tillfällen då man kan råka ut för slowdowns, fast med tanke på vad de visar upp hela tiden är det snabbt förlåtet. I samband med flytet på spelet måste jag påpeka hur sammetslena och fina animationerna är. Allt från huvudkaraktären till minibossarna har grymt arbete bakom sig.

Bakgrunderna är hela tiden fulla med liv och oftast erbjuder de en inkörsport till fienderna. Många gånger man kan beskåda deras ingång i spelet via bakgrunden. Ta Första riktiga minibossen. En stor best som kommer ingåendes längst bak, bakom stadens siluett. Ett snabbt svep med en gigantisk laser monterad på hans huvud och staden står i lågor. Inte är han nöjd med det massmordet. Nej, han skall såklart ge sig på dig. Ett mäktigt hopp ut från skärmen och plötsligt trillar han ner precis bredvid byggnaden du befinner dig på. Duellen kan börja.

Det finns några riktigt coola scener där effekterna de använder imponerar stort. Ett av de tillfällena är motorvägsfighten. Där man springer in i kameran och blir jagad av en mech med morgonstjärnor till armar. Även Byggnader som faller mot och ifrån imponerar stort. Det hela är mycket vackert.

Upptempo-beatet är grymt, riktigt grymt. Precis som dina vapen pulveriserar(förhoppningsvis)motståndarna, sitter det som en käftsmäck i din egen adrenalinkärna. Tung bas och riktigt hård synthriff blandas till en ljuv upplevelse av ett kaos där man själv är den största orsaken. Förekommer gott om samplingar från ett brett spektrum av källor. Fiender skrattar/hånar, dina karaktärer har sina trademark-sounds och även extremt coola sprängljud som jag ivarjefall starkt misstänker är samplade.

Summax:
När ett spel lyckas kombinera story (som detta faktiskt har!), gameplay, soundtrack, grafik och olika vägar att klara av spelet på, är det nära perfektion. För första gången finns möjligheterna att få välja mellan 4 olika karaktärer, alla med olika förmågor. Det finns en chans att hitta en bra passform precis till sig själv. Spelet är lagom balanserat, fortfarande tillräckligt svårt för att inte klara av spelet på en dag eller två, samtidigt som man hela tiden lyckas avancera lite längre fram. Det är en frestelse att enbart titta, tänk hur man känner när man spelar då. En maträtt som aldrig tar slut i kombination till Toftes mage! Dessutom, ett gömt slut som finns här måste vara bland de roligaste och coolaste sluten i ett spel genom tiderna. De har humor ivarjefall. Det bästa probotector jag har spelat. Slår den berömda Snes-versionen på fingrarna. Full pott i retrohörnan. Ser du detta för under 300 kr, har megadrive och INTE köper!? Då blir det per automatik dumstämpel i pannan!



 

Idag får jag baka lite till jobbet imorgon. Blir kladdkaka. Hade precis en delikat lunch beståendes av pyttipanna med äggröra, resterna från igår.

Recension - Strider

Det är något speciellt med spel som direkt slänger in en i old soviet russia. Det sätter en viss standard, precis som t.ex. Dark castle och Beastwrestler. En pervers kärlek vid första ögonblicket. One game to rule them all osv. En ninja influgen via någon bisarr mechfågel. Hur awesome är inte det. Att ninjan i sig har någon stor helvetes-klinga att slåss med är ännu mer awesome. En åkomma av att tydligen ha en bisarrt stor och snabb klinga är ljudet, vid varje slag ger det ifrån sig ett högljutt KSCHIIIIIIIIING, KSCHHIIIIIIIING, KSCHIIIIIIING! Ljudet riktigt skär igenom dina trumhinnor, lämnar de inte orepade, en oväntad sidoeffekt av svärdets storlek? Ja - Säger jag! Spelets story läggs fram i riktigt roliga mellansekvenser, ibland till stort nöje då en sampling av ett ondskefullt skratt slinker med.

Bland det första man lägger märke till är att spritsen är stora och välgjorda rent detaljmässigt. Överlägset mycket större än det mesta andra på marknaden vid tidpunkten då det släpptes. En stor fördel med Megadriven var just dess förmåga att hantera stora sprites. Designen är härlek och väldigt imponerande. Första banan där man hoppar runt på taken på en rysk stad är riktigt härlig. Stålbalkar blandas med mjuka rundade kupoler, allt till en fin bakgrund av en storstad som mest liknar kärleksbarnet av Moskva och Tokyo. Bakgrunderna som oftast är mäktiga och som bäst kunde vara en del av banan i sig.

En lite mer negativ del och där spelet först visar sin ålder är animationerna. Ungefär 3 animationsrutor på huvudkaraktären i gång är lite i sämsta laget. Lite förvånande är att de flesta fiender har bättre animationer. De första man stöter på är nästan lite smarta t.om. De backar utanför räckvidden på ditt svärd, trillar och ber för sitt liv bara för att direkt efteråt sticka sitt vapen i ryggen på dig. Hårt. Att det är en obrytbar bana i hoppen har frambringar några arga skrik här. Hoppar du i rörelse fortsätter du tills antingen du får tag i någonting, landar eller träffar ett objekt man inte bör träffa, t.ex. lasern från en fiende. Det är tur att till sin arsenal kan man få längre svärd (awesome) en robotbläckfisk som är extremt spastisk och en robotfågel som... jag har nog aldrig riktigt haft någon nytta av den. Tror att den försöker förstöra lite mer luftburna mål. Mja.

När jag nämnde det skärande ljudet från när man slår med svärdet ville jag bara göra er lite uppmärksamma på hur skärande ljudet verkligen är. Det är så hårt att man uppskattar Hiryu (som ninjan heter) ännu mer. Tack och lov för att det är musik med i spelet som till viss del dränker klingans ljudvallsprängande hastighet. Nej, där ljög jag, även om musik är väldigt stämningsfull och uppjagande dränker den aldrig ljudet från klinga. Aldrig. Man får nästan inte någon riktigt chans att njuta av musiken när man måste slåss hela tiden och därigenom frambringa ljudet. Det är synd, för när man i efterhand lyssnar på soundtracket är det ett bra, lite lugnare sound. Med mycket bas, som i bas man spelar på, inte högtalare, instrumentet. Lite ovanligare och mycket trevligt.

Summa till slut:
De absolut största negativa aspekterna med spelet är animationerna och livslängden. Är man riktigt sugen och dedikerad kan man slutföra spelet på ca 4h utan att ha spelat det alls. Knappt godkänt. Ifall jag köpt ett sådant spel idag hade min reaktion varit betydligt hårdare, här finns inte något direkt omspelningsvärde heller. Iofs lockas väl alla av att vara en hardcore ninja som strider (SE WHAT I DID THERE!?!?) i Soviet Russias land. På premisserna grymt cool ninja och riktigt solid plattformshoppning är Strider ett bra spel. Inte utan fel, men fortfarande roligt att sätta sig ned med 10+ år efter releasen.

Angående mitt förra inlägg om worms. Vad som väckte skrivlusten var en gårdagskväll med Ben Dover och Luk. När de spelar worms är de äckliga. Äckliga trångsynta svinaktiga elaka packtande små djävulsbarn! Bejeezus vad jag avskyr dem då! Sedan sitter de där och smädar mig om de inte alls gör något mot mig. FÖR NEJ! NI GÅR INTE ENBART PÅ MIG! Blargh, I´m ded.

Skrattade gott åt Edderfs skämtsamma kommentar. Läs den. Kvalitén på Edderfs skämt har blivit lite sämre. Rooten har tagit över hans förstaplats som "dålig skämtare"