Lennies Tv-spelsblogg

Satte mig ner för att börja öva upp mig i M.U.S.H.A, har inte spelat det på månader. Det började väldigt bra, snart övergick bra till super, från super till otroligt. Jag dog första gången på näst sista banan och sedan inga fler förrän sista bossen. Otroligt bra. Där satt 1cc på spelet.

 

I efterhand tycker jag att det är lite lätt. Vapenskyddet gör en hel del. Missförstå mig inte, jag gillar det och det känns högst nödvändigt när det epilepsi-blinkar i spelet hela tiden. Har ju ingen chans i de rörigare partierna att särskilja fiendernas skott. Men ivarjefall. Tummar upp!

 

SPOILERZ!!11!!11

Recension - Fatal Labyrinth


I mina dagar har jag nog spenderat över 300 timmar med spelet Nethack. En rogue-klon (dungeon-crawler för de nymodiga) för pc och andra diverse enheter. Nethack går ut på att man skall ta sig till botten av en dungeon och hämta upp en medaljong. När man dör är det game over och du tvingas börja om från början. Varje omstart är helt olik den förra då spelet slumpar fram banorna. Grafiken är extremt enkel och finns i två utföranden, ascii-tecken och enkel grafik. Vad som gör spelet fullkomligt lysande är valmöjligheterna och hur avancerat det är. Det finns ras, klass, ståndpunkter och kön att välja mellan. Nördig humor är ständigt närvarande med referenser till det mesta inom fantasy/sci-fi litteratur/tv-serier. Nackdelen med Nethack är inlärningskurvan. Manualen är många sidor a4 med enbart de olika tangentbordskommandona för att utföra ting. Det börjar trevande med att försöka förstå hur man tar på sig utrustning genom knackiga tangentbordskommandon. Snart sitter du där och försöker förstå hur det går till att skjuta pilar från din pilbåge. När väl kunskapen för de mest basiska egenskaper sitter där börjar charmen infinna sig. Spelet visar upp sig från sin starkaste sida och tvingar dig till att spendera mer och mer tid med det.

Varför har jag dragit upp detta och skrivit en långt utlägg om vad och hur Nethack är/fungerar? Jo. Fatal labyrinth är Nethack-lite. Eller ännu simplare. Det är en av Nethacks föregångare fast med bättre grafik och mindre, mycket mindre valmöjligheter.

Spelet börjar som ett väldig rutinmässigt standard-rpg med en grabb som springer omkring i stadsmiljö och talar med fastbultade npc´s som definitivt inte har fått någon professionell skolning alls. Byns visa herre förtjänar verkligen sin titel då han kan säga två, TVÅ, olika meningar. Stora plågan är tydligen en drake, eller kanske borgen drakborgen? Lade inte ner för mycket uppmärksamhet på början. Drake eller borg, jag menar, det kan väl inte skilja för mycket i utmaning? Stor som stor!

Nåväl, när grabben väl hittat in i borgen börjar spelet på riktigt. Upplägget är rut och tur-baserat, realtime. Varje gång man flyttar sin karaktär får fiender också en chans till förflyttning. Genom att trycka på A-knappen gör man ett stillaståendes drag. Detta är otroligt användbart när man måste lägga upp sina strider med flaskhalsstrategi. Attack mot fiender sker antingen genom att gå på dem eller att använda ett föremål över distans såsom pilbåge eller magi.

Fatal labyrinth gör extremt mycket förtjänt av sitt namn - Fatal och labyrinth. Båda sakerna förekommer obönhörligt ofta. Labyrint är du inne i hela tiden och dödlig får vi hoppas på att den som spelar delar ut i doser än tar emot. Men nej, du kommer dö, dö ofta. Har fortfarande efter otaliga timmar inte klarat av det. Nu kommer säkert någon dra till med "men jag klarade av det på tredje försöket" och då säger jag TUR eller lögn. Troligtvis det sista. Continues ej inräknat (ni vet väl att continues är fegt!?)

När man springer omkring och utforskar labyrinten kommer man stöta på olika föremål. De flesta är objekt som man plockar på sig och kan använda eller utrusta sig med. Vad som mer hittas är mat. Det finns en matmätare. Låt den nå noll och du dör. Ät för mycket och du kommer automatiskt tappa varannat drag. Du blir långsam. Långsam och ännu lättare för att dö. Kom noga ihåg var mat finns. För mat kan du tydligen inte förvara på dig utan måste äta direkt vid upplockning. Seriöst. Grabben kan förvara 8 närstridsvapen, 8 rustningar, 8 hjälmar, 8 ringar, 8 trollstavar, 8 trollformler, 8 potions, 8 pilbågar men ingen mat? Trippel-suck!

När du plockar på dig föremål har du ingen som helst information om dem innan du har utrustat dig med föremålet eller använt dem. Detta kan leda till en hel del problem med ondskefulla föremål, t.ex. trollformler. Rekommenderar starkt att använda trollformler på säkra platser. Du vill inte få en dans-formel på dig i sällskap av tre magikers som absolut vill spå framtiden i dina inälvor.

Vidare till utforskningen. Varje våning har en trappa upp. Ibland hittar man inte trappan och får då springa omkring och trycka A-knappen mot väggen för att leta efter hemliga gångar. Drygt men ett härligt element av njutning när man väl lyckas. När du har avancerat en våning försvinner trappan till nedanvåningen och du är fast, fast till att försöka avancera uppåt.

Repetition är ständigt närvarande, skulle till och med våga slå till med att säga att spelet är repetition. Grafiken är väldigt enkel och mindre detaljerad men fyller sitt syfte. Klart och tydligt visas olika föremål och fiender. Tyvärr faller det även lite på just sin enkelhet. De 10 första nivåerna ser alla likadana ut och detta är inte mycket att hurra för. Fienderna likaså sin karaktär har en animationsbas som bestod av att ge pengar till en sprite-animatör för att han skulle teckna animationerna, varpå sagda animatör fick hybris och flydde med pengarna till Hawaii. DÄRPÅ ger de jobbet till den lokala springpojken eller praktikanten...som är blind och utan någon arbetsmoral.

Musiken lider lite av ovanstående faktum. Inte att den är dålig, utan tvärtom, den har skön basslinga och härligt beat som pumpar ut riktigt fin bas via min subwoofer. Tyvärr upprepas den till förbannelse och ändras inte förrän du kommer in i en helt ny miljö. Detta sker sällan, väldigt sällan. Först sitter man där och lyssnar nyfiket, snart sitter du och digger med, varpå det går över till ett med-nynnande i musiken och slutligen går det över i ett rabiat stadie av ilska. Aldrig tidigare har det varit skönare att byta grafisk miljö. Ok. "Havet är djupt"-låten i Kingdom Hearts är otrevligare. Fast inte med stor marginal.

Summa labyrintum:

Spelet är en blek kopia av kanske världens bästa spel. Ändå bibehåller det lite av stämningen och underhållningen. Att ständigt behöva oroa dig över mat och flaskhalsar i labyrinten är underhållande. Upptäcka den hemliga korridoren som leder till nästa trappa är underbart. Hitta ett nytt vapen som ger dubbelt så mycket skada och äntligen gör att man kan besegra både ninjas och robotarna (?) utan att själv behöva stryka med är lycka. Att stiga i level och få mer hp är lika vanebildande som andra rollspel. Vad som däremot är tråkigt är att valfriheten knappt finns för skapande av karaktär. Det är alltid warrior man tvingas vara. Likaså variation. Lite mer av den varan hade varit uppskattat. Spelet lyckas fortfarande vara underhållande. Hell, jag blev nog spelandes i 2 timmar när jag skulle ta screenshots för recensionen. Kom längre än på länge. En omgång med jämna mellanrum räcker. Ta spelet för vad det är. En nedbantad konsol-variant av Nethack. Det duger för stunden.

Recension - Outrun2019


Vid 570 km/h tystnar motorn. Högt varvljud förbyts mot ett stegrande synth-tjut. Den grönt till rött-markerade varvmätaren förvandlas steg för steg till en silvrig markörer. Vad händer? Vad kommer hända när hela varvmätaren är silver? Plötsligt sker det. KRESCHKREEEEEEEEEESCH! Ett ljud vars närmsta släkting är "sprängning av ljudvall tolkat av Jean michell jarre" ljuder ur högtalarna och accelerationen är snabb, snabb och svårkontrollerad. Vilket monster! Vilket monster till bil det är jag har fått tag på?

Är alla lika galna 2019? Och vad är det för galningar som bygger upphöjda vägar utan skyddsräcken på långa partier? Inte för att nämna alla stycken där det saknas väg och förväntningarna på att man skall pricka en yta mindre än bilen i vansinneshastigheter för att hoppa. Människor i framtiden är galna. Målet är enbart "to own the road" och då citerar jag ordagrannt manualen! Men faen vilket coolt/grymt/häftigt racingspel.

Mitt tycke för outrun-serien har alltid varit stort. Har avnjutit orginalet på arkad fler gånger än jag vill erkänna och spelat de flesta avkommer, vissa mindre bra (turbo outrun bleh). Lyssnat sönder soundtracket och kan när som helst nynna alla låtar (få nu inte för er att väcka mig mitt i natten dock!) från spelet. Döm om min förvåning när jag hittar Outrun 2019 för några år sedan på nätet. Vad är detta? Ett outrun-spel som jag inte känner till? Till
Megadrive?

Givetvis skaffade jag det några år senare och har de senaste veckorna spelat igenom det minst
en gång per vecka.

Grafiken är väldigt ren och stilfull. Designen är på topp. Bilarna ger ett intryck som utstrålar futurism. Miljöerna är enkla men fyller sin funktion till fullo genom att erbjuda variation och bra fartkänsla. Bakgrunder bryter härligt av i horisonten och uppmanar, nästan inbjuder dig att köra dit. Animationerna är välgjorda och passar bra in i hur vägen rör sig. Grafikmotorn de använder är ovanligt komplex för ett outrun-spel. Vägen höjer sig över marken,
skapar viadukter, broar, delas och går parallelt bredvid varandra. Det som imponerar mest är att allting går smidigt och inte har några drops alls.

Musiken är av topkvalitet, har därför sparats till sist. Problemet är att jag står i ett litet dilemma här. Jag har nog inte tillräckligt många positiva ord kvar i mitt förråd för att kunna ge detta underbara soundtrack en rättvis beskrivning. Instrumenten i sig som utgör låten är kanske inte högsta kvalité i sig, utan här är det helheten som är underbar. Tänk er att någon ber mannen som gjort musiken till outrun sätta sig ner och göra musiken till ett nytt outrun som utspelar sig i framtiden. Han får dessutom inte göra låtarna sämre än orginalen. Resultat = detta, soundtracket till Outrun2019. Rört av gudarna. Hyllat av mig!

Summa speedum:

Ett väldigt roligt spel med underbar musik. Lite för lätt. Synd att det inte finns batteriminne heller då spelet har stenhård koll på dina tider för varje liten sträcka. Ett av de få spelen där time-trial hade kunnat liva upp det mer (tänker på dig lotus turbo challenge!). Kan rekommenderas för alla. En detalj är att stage 3, round 2 är Stockholm (Tredje utmaningen, första förgreningen till vänster). Kontrollen är responsiv och känns naturlig, man tvingas till att lära sig när och framförallt var man skall aktivera sin turbo. Överlag ett väldigt komplett spel som tyvärr faller på frånvaron att batteriminne och bra multiplayer-läge.

Recension - Paperboy 2

Jag fick en god lust att skriva om uppgiften i detta spel till en Amerikansk storfilm-aktig sak.

"Du är tidningspojken. Du har dina tidningar, du har dina kunder. Det är bara en sak mellan dig och ditt mål...galenskap!

Sådär.

Nå, de flesta vet hur paperboy funkar, cykla ner för en gata (upp?) kasta tidningar i de husen som skall ha tidningar (ljusa färger) och förstör på de husen som inte skall ha dina tidningar (mörka färger). Det blir extra poäng ifall man träffar dörrarna istället för brevlådor, lyckas man dela ut till alla hus som skall ha tidningar blir belöningen en extra prenumeratör, misslyckas man med att kasta korrekt till ett hus försvinner det huset från tidningsrutten. Väldigt enkelt. Helt enkelt samma sak som i första paperboy, nu med nyheten att du får kasta ut tidningar åt andra sidan och att det finns en flicka likaså! ZOMG ZOMG ZOMG ZOMG ZOMG THE NEWS!

Vägen är bokstavligt talat kantad av objekt som försöker förstöra dagen för dig. Galna människor, levande gräsklippare, zombies allt skit de kan kommit underfund med har de släpat in. Några nyheter gentemot ettan finns det även i utbudet av störande objekt. De är fler, värre och jobbigare. Som vanligt går de att stoppa genom en välplacerad träff av en ihoprullad tidning. I denna versionen kan man tack och lov klämma sig mellan bilarna och trottoarkanten.


Spelet har två stora behållningar. Designen på husen och interaktion i objekt som förstörs vid träff av tidning. Det mesta har en animation för träff. Bra, men inte tillräckligt. För att börja med designen på husen. Det är bra design.
Nu till det andra, det är alldeles för lite objekt som kan förstöras.

Kontrollen är lite som en paperboy kan tänkas vara, vinglig och irriterande. Fortfarande har tydligen pojken ben som är fastlimmade till pedalerna då han inte kan ta ett enkelt steg från cykeln eller köra i vågräta linjer. Antagligen har de plockat in honom från lokala hemmet för efterblivna barn och ansåg det en samhällsenlig tjänst till att låta honom sköta detta jobbet.

"Kom här Timmy. Låt mig prata lite med dig. Kolla här, jag vet att du kan varken gå och cykla i vågräta linjer utan din fobi för sidor tillåter inte sådant. Därför skall du få kasta tidningar genom fönster till vilt främmande människor och vara allmänt till åtlöje för folket på gatorna. Vi kommer även att limma fast dina fötter vid pedalerna och utsätta din hjärna för bisarra svängningar/förvrängningar i perspektivet. Så, ut och cykla nu!"

Det är bittert att titta på spelet. Antagligen mest för att det ser nästan likadant ut som till NES. Få animationer, tråkig design och färger från helvetet. Nej, att titta på detta är som att skära sig i ögonen lite vid varje tillfälle och samtidigt slita ut små stycken av kroppen vi kallar "känsla för färg". Det skär sig mer än goths gör!

Musiken är enkel och tråkig. De har helt sabbat det som var bäst med orginalet, den funkiga låten. Den är numera omändrad och remixad till oigenkännelse. Det finns inget positivt alls med musiken här, jag blir bara arg. Direkt för att förhindra att mina ådror sprängs i pannan måste jag påminna mig själv om samplingarna som ligger med. Samplingar är alltid bra. Ett oväntat stort urval av fraser finns med, oväntat rena är de också (ja, med allt minne de måste ha kvar från den torftiga låten så!). Tidningspojken kommenterar en hel del under spelets gång, mestadels är de cheesy och irriterande. Vad som är roligt är att när man styr papergirl är det exakt samma samplingar fast lite upp-pitchade för att simulera en kvinna. Åååh, detta är nästan för mycket just nu.


Summa, jag vill inte:

Jag förstår inte, är det meningen att spelet skall vara roligt? Paperboy lockade mig när jag var liten, nu får ni själv hitta på en fyndig synonym till "INTE locka". De har förstört den lilla känsla som fanns med i första spelet. Detta är inte lyckat och helt klart ett av de sämre md-spelen jag har. Finns ett skäl till varför detta nästan har mest damm på sig av alla mina spel. För faen, de kunde väl gjort lite vettigare spel!




Extra: Ångrar mig lite, det bästa med spelet är att man kan krasha med tidningspojken. Hårt och många gånger om. Och vad är det frågan om i slutet av varje bana med bmx-delen? Förstod det inte innan och förstå inte det nu.

Recension - Sub-Terrania

Gravitation i spel har alltid lockat mig. Första spelet vars gameplay bars upp av gravitation var en klon av "Space wars" till C64. Två skepp som stred mot varandra runt en sol/stjärna. Andra spel t.ex. Thrust (div enheter), Solar Jetman (nes) och Lunar lander (diverse enheter) hade integrerat just det momentet till en viktig del av helheten. Nu var det inte bara fienderna på banan som var ett moment, nu var själva miljön ett hot. Ett andra moment att hela tiden kämpa mot, att beräkna och övervinna. Efter att ha klarat av Solar Jetman och låtit det falla tillbaka i glömska, fann jag, Sub-Terrania.

SubTerrania är ett spel vars existens jag knappt nämner i diskussioner om och kring höjdarlir. Någon sorts personlig spärr hindrar mig från att tala om det, en viss egoism av att ha det för mig själv. Att bara jag har spelat och besegrat monstret, låta mig ha mina väderkvarnar för mig själv, mina illusioner om storhet. Helt meningslöst då jag genom min blogg vill hjälpa att leda folk genom djungeln av dåliga och bra spel.

Jag skriver redan nu, Sub-Terrania är sanslöst underhållande!
Nåde den som säger något annat, våga inte ens peta på min ej härdade glasbubbla.

Introt fullkomligt exploderar av koncentrerad lycka. Rymdbas som exploderar, hand som knappar på knappar, en tuff kille hoppar till sitt skepp. Stilrent och effektfullt. Tror även det är samma team som senare gjorde Megadrive-spelet Red Zone, vilket har det coolaste introt hittils. Lägg märke till bilden på skeppet i introt, det kan absolut inte vara slump att dess två utstickande störar har samma form som kontakterna på segas handkontrollers (och även C64). Ett megadrive gamepadkontaktsrymdskepp. Awesomeness overload.

Spelmekaniken är en klon till tidigare nämnda spel "Solar Jetman". En liten farkost vars thrusters hela tiden måste kämpa mot gravitationen. Hålls thrustknappen inne åker skeppet i riktningen skeppet pekar, släpps knappen börjar skeppet falla i bana. Begränsat med bränsle framtvingar tekniken att låta farkosten falla och enbart korrigeringsstyra det för att spara bränsle. Visst finns det bränsle lite utplacerat här och där, men inte vill man ta risken att bli utan när bränslepods ej finns i närheten!? Utströdda över kartan finns även powerups i form av missiler, starkare primärvapen och uppgraderingar till skölden. Vid speciella uppdrag tvingas skeppet vara lots till diverse utrustning som måste pusslas ihop genom förflyttning från A till B. Gott om variation, lyckad utmaning.

Jag har vid flertal tillfällen nämnt konverteringar av amigaspel till Megadrive,

här känns det snarare som ett lyckat amigaspel på Megadrive. Miljöerna är hårt digitaliserade men därefter omhändertagna, och upptouchade till att passa in med resten av grafiken utan att bryta mot stilen. resultatet är lockande förföriskt. Kallt, hårt, skitigt, underjordiskt. Stilistiskt sparsmakat med färger och ändå framhävande. Inga matta urtvättade andrahandsfärger.

Bakgrunder existerar knappt, allt krut läggs på fronten, dvs, att hålla koll på ditt skepp och tydligt lägga upp var banans gräns går. Tänk dig själv hur roligt det skulle vara att ha problem med navigationen pga slarvigt inlagda bakgrunder. Det har hänt i spel tidigare och är inget att rekommendera.

Hela actionpartiet har ett schysst flyt och i när väl animationer används är de välgjorda och utmärkt utförda. Effekten som blir när det lilla inrymdskeppet (see what I did there?) sprängs kan närmast liknas vid Lemmings sprängknapp, total förstörelse och ett regn av vrakdelar som studsar omkring för verkligen håna dig med varje studs. En effekt som är väl genomtänkt är att även det primära vapnet har en gravitationsenlig fallbåge inräknad.

Upplägget av kaos och död ackompanjeras av ett riktigt härligt och tungt techno/ambient soundtrack. Hårda beats med härligt avskalade rispiga slingor formar ett industriellt landskap som hämtat från tidiga 90-talsscenen inom techno/house mixad med bitpop från demoscenen. Klart igenkänningsbara rötter från c64ans sidtypiska stuk i låtarna. Rob hubbard är väl värd att nämna som trolig influens. Likaså många influenser från Amigans demoscen tycker jag mig känna igen. Låtarnas innehåll skiftar från allt mellan snabba snares och squarebeats till det mjuka nästan jarre-aktiga. Väldigt härligt och stämningssättande soundtrack. Ljudeffekterna är tydliga och framhävda, nästan för framhävda. All action samlar på sig en hel del ljud att pressa in som dränker lite av de härliga låtarna. Ljudmixen hade behövt en ordentlig genomgång och klar prioritering på vissa delar.

Summa solarplexum:
Roligt, utmanande, varierande, vackert, action, finurligt. Listan kan göras lång med diverse beskrivningsord och synonymer. Ett bortglömt spel vars solida genomarbetning och underhållning fortfarande gör mig till ett nervvrak varje gång jag spelar det. Att försöka enbart korrigeringsstyra farkosten när bränslet nästan tagit slut, att lägga sig i rätt läge ovanför en spegel samtidigt som man själv har en vinklad spegel som last under sig och fiender svärmar i cirklar kring farkosten är oförglömliga utmaningar. De sekunderna man förundras över bossarnas storlek och design. De minuterna man spenderar med att memorera bränslepoddarnas placeringar. De timmarna som springer bort när spelglädjen har satt sina klor i ditt sinne. Det har vi zyrinx att tacka för. En stor eloge till de som tog en sådan risk och utvecklade ett underbart shoot em up.

Bonus: Vid närmare efterforskning visar det sig att Zyrinx verkligen har ett förflutet i demoscenen till Amiga. Likaså är större delen av Zyrinx nu en del av Ion Interactive (Hitman någon?) Jesper Kyd är killen som har skapat musiken här och de flesta av de andra Zyrinx-titlarna och nu sysslar han med musiken till hitman-serien.

Recension - Toki

Toki är ett konstigt spel. Egentligen borde inga aspekter alls av det locka spelare, ändå är det roligt. Hyfsat roligt. Det är väldigt generic och lider av många brister. Måste vara någonting med det här att vara en apa som spottar diverse laserskott från sitt överdimensionerade huvud.

Jag antar att karaktären man kontrollerar heter Toki, Toki var för övrigt en människa innan. Det var innan världen blev alldeles mörk, ett slott uppenbarade sig från ingenstans, en hand kidnappade hans älskade och en trollkarl förvandlade honom till en apa. Altered Beast i ett annat format.

Grafiken är väldigt enkel, nästan rå på många ställen. Detaljer som imponerar är sällsynta, och oftast kommer de bara i form av snygga bakgrundsmiljöer. Apan i sig är en väldigt enkel historia med få animationer, likaså med en lustig förkärlek för att få stora ögon när han spottar sina dödliga spottloskor. Hela spelet lider av en tråkig primitivitet, arkadversionen hade en mycket mer lockande helhet. Färgerna är riktigt mörka och de få gånger det har någon som helst form av elegans brukar vara vid bossarna. De har en tendens till att vara fantasirika och ha en rolig bizarr charm.

Kontrollen är väl något av det bättre med spelet. Den är väldigt precis och erbjuder en helhet som funkar bra till utmaningen. En nackdel är att Toki´s nacke tydligen inte går att böja i 45graders vinklar, då att skjuta snett inte funkar alls. Genom spelets gång råkar Toki ut för en variation av powerups. Att få en Amerikansk fotbollshjälm gör tydligen att Toki tål en extra träff, att få ett par gympaskor hjälper att hoppa högre. Utvecklarna ansåg väl att en apa som har sådant här på sig tillför till den komiska delen. Resultatet är väl mestadels tråkigt. Det är imponerande att Toki har en hel arsenal av olika munläder att bomba med. Små spottloskor till eldkastare. Vad är han för apa/människa?

Musiken är en tråkig historia. Tråkig som i att jag ändå spelade i en timme innan och knappt la märke till den. Antingen finns det ingen musik, den är för låg eller är den verkligen så intetsägande att mitt sinne inte alls plockade upp det. Enskilda ljudeffekter hjälper till att göra spelet mer levande och det behövs.

Summa dummalux:
Toki är ett spel där det mesta talar emot. Arkadversionen är betydligt bättre inom alla områden och därmed borde Megadrive-versionen vara tråkig. Allt pekar mot det. Resultatet är väl ändå ett rätt hyfsat spel. Trots stora brister inom grafik, musik och utformning (se parti där fiender kommer intrillandes från övre delen av skärmen och dödar dig meddetsamma, trial and error på sämsta sätt) övertygas jag ändå att köra det mer under dagarna. Vill jag ha reda på sanningen eller är det bara en ursäkt för att fortsätta spela? Det får ni bestämma!

Recension - Super Fantasy Zone

Det senaste spelet som släpptes i Fantazy Zone-serien var Sega Ages: Fantasy zone, en remake på orginal-Arkadet som nu släppts till ps2. Allmänt är Fantasy zone en lite mer okänd spelserie. Det hela började 1986 till Arkad, kort därefter släpptes portar till både Segas Mastersystem och något år senare även till Nes. Master system var den primära enheten för segas fokusering, vilket även bevisades när det kom 2 uppföljare till samma enhet. Super Fantasy Zone påminner mest om orginalspelet i förhållande till upplägg och utseende. Fantasy Zone 2 la lite extra vikt vid utforskning och Fantasy Zone: the maze är en pac-man variant, fast med shooter-påbrå. Till Megadrive släpptes bara ett spel i serien och det är Super Fantasy Zone; allting med super i sin speltitel är grymt per automatik!

Även denna gång har jag inte en aning om varför jag är ute och skjuter mig fram på färglada psykedeliska banor. Det behövs inget skäl till att orsaka död och förrutnelse på en planet, vem behöver det? Tror inte det finns något intro som seriöst kan förklara detta. Lustgas. Den lilla farkosten man styr heter Opa-opa och är otroligt charmig. Efter Gradius Vic Viper är detta my main man! En liten äggformad sak som fäller ut ett par ben när man flyger för nära marken. Vilket för övrigt inte är direkt att rekommendera, Opa-Opa springer inte riktigt lika snabbt som han/hon/det flyger. Jag hoppas verkligen att detta är en bizarr varelse och inget skepp i sig, mycket coolare ifall det finns en hel befolkning av denna sort!

Varje bana klaras av genom att flyga runt och lyckas förstöra ett antal fiende-generatorer. Banan i sig har man full kontroll över, inget tvingande framåtscrollning. Fritt att utforska, samtidigt som det loopas om efter en punkt. På kartan finns alltid ett visst antal enheter utplacerade och för att kunna klara av banan måste alla förstöras, först då uppenbarar sig Bossen. Fiende-generatorerna är lätta att känna igen, oftast för sin storlek. Låtar man de härja fritt spawnar de fram en fiende till att hålla reda på, bäst att förstöra de snabbt och ta mynten som lämnas kvar efter.

Mynten i sin tur får man från lite blandade fiender, inte enbart generatorerna. Med pengarna får man en chans att förbättra Opa-Opas arsenal i en liten affär i form av zeppelinare som slumpmässigt dyker upp under banans gång. Här finns ett gediget utbud, allt från raketmotorer tills gummistövlar (japp, det finns att köpa). Lite ovanligt är dock att huvudvapnen är tidsbegränsade. När man köpte och utrustat sig börjar vapnets livslängd genast räknas ner, när tiden är ute är vapnet bort och redo att köpas igen. Taskigt, men ger upphov till lite taktiskt upplägg.

Färggladheten är uppskruvad över maximum! Pastellfärger blandas med skrikiga färger i ett potpurri över hur ett febersjukt barns fantasivärld skulle uppenbarat sig i fysisk form. Misstförstå mig inte, designen är riktigt härlig, aldrig sett liknande tidigt. Inte ett tvivel på att en lika annorlunda värld verkligen skulle finnas ute på någon planet långt borta i en helt annan galax! Det är sockersött till den grad att tandläkare tvingas sätta upp skyltar ute i väntrummen som rekommenderar att barn inte ens får tänka på det! Karies våta dröm! Nog förbannat är det lika roligt att skjuta här som i de dystra världarna från Gradius, Silpheed och Ikaruga.

Kontrollen är en stor faktor.

Fullständig kontroll över Opa-Opa. Är lika responsiv som en Jaguar i jakt vars byte är skillnaden mellan liv och död. Riktigt härligt är även att här belönas shooter-fingrar. Det finns rapidfire fast otroooligt slö, tryck själv och belönas mer!

Ljudbilden som målas upp är ungdomligt japansk. Riktigt klassisk upptempopop utan att för dess skull bli överdriven och barnslig. Den är däremot inte direkt märkvärdig. Visst finns det trall-vänliga slingor och enskilda häftiga partier, fast aldrig något som direkt berör. Bara ett komplement som ligger i bakgrunden utan att störa. Bra är då sättet de har utnyttjat musikchippet, alla delar av musiken är väldigt mjuka. Mjuka och runda. Många andra megadrive-spel har ett väldigt hårt och skoningslöst ljud. Både ljudmixen och klangen på instrumenten är varma och gästvänliga. De skulle bara haft lite mer fantasi-rik ackompanjering som verkligen passade. Dessutom har jag inte hört några skrapiga samples...alls.

Summa duplex:

Ett väldigt roligt spel som tappar lite på att det påminner mer om orginalet än den betydligt bättre Fantasy zone 2. Utmaningen är väldigt låg och skulle beskrivas passande som ett shoot em up för nybörjare. Objekt på skärmen är det aldrig riktigt många av och actionen är aldrig direkt frenetisk. Utmaningen kommer hela tiden i vågor och efter ett tag vet man när uppmärksamheten skall vara på spänn och när man kan slappna av igen. Systemet med powerups är roligt och bidraget till variationen. Det är ett bra spel som faller på sin korthet, variation  och frånvaro av utmaning. Det hade kunnat vara mycket bättre, nu är det bara ett spel faller in lite i glömskans fack.



Tips: Köp utrustningen Quartet missiles för maximum win!

Recension - Pitfall


Orginal-Pitfall spelades mängder till någon enhet, jag kan för hela världen inte komma på vilken enhet det var jag körde det på. Är ganska säker på att det inte var Atari2600, kunde det vara C64? Detta var tidigt under min levnad, upptäckte senare Pitfall 2. Även det var till C64 och det var inte dåligt hur bra de hade utvecklat det. Från ett lite enkelt och väldigt statiskt springande förbyttes till ett mäktigt äventyr inuti grotter med flera våningars komplexitet. Därefter var det tyst. Tills jag läste i en Mean Machine-tidning (brittisk sega-speltidning) att en uppföljare skulle släppas. Bästa beskrivningen av mig i det ögonblicket var nog fradga runt munnen, en rabiat blick och skakande kropp. Himmelriket cometh. Nu hade jag ett riktigt gött spel att se fram mot.

Tiden gick och dagen när jag köpte spelet kom. Vilken extravagant känsla att få spela ett helt nytt spel i pitfall-serien. Nu spelade man inte längre som Harry utan hans son, Harry Jr. I introt får man se hur Harry blir kidnappad precis när Jr hittar en gyllene skatt. Jr struntar i skattan och börjar spåra sin fader, där startar äventyret.

Det första spåret går genom en djungel. Elak och ogästvänlig omslutern den dig. Vackert pixelarbete på allt från vegetationen till de maffigt stora träd. Grafiken är enormt genomarbetad med oerhörd variation i buskaget och
klängväxterna m.m. Det går från klarhet till klarhet med skarp design. Alltihop är så pass levande att de nästan glömmer bort att göra en väg klar och tydlig, effekten av att vara i en outforskad djungel är total då man inte har en susning om vart nästa steg för att komma till slutet är. Ibland får man ta ett leap of faith of få belöning, andra gånger leder det till bister död. Väldigt mysigt och stämningsfullt. Hela spelet har oerhört starkt pixelarbete och design i grafiken.

När det kommer till Disney-spel har de (nästan) alltid riktigt grymma animationer. Jag tänker t.ex. på Aladdin. Harry Jr spöar Aladdin! Han må inte ha lika mjuka rörelser, men hans utbud är riktigt eiffeltornet-stort! Massa med små detaljer som har gjorts med kärlek och skapar en grym charm! Harry Jr slänger sig i lianer, åker spårvagn i gruva, klättrar i rankor, bungyjumpar i apors svansar, studsar på fjädrar och allt har skilda animationer. Inga återanvändningar! En stor eloge till personerna på Activision som gjort ett underbart arbete. 
De förstod vikten av variation!

Spelet är fullt med små detaljer vilket bidrar till humorn och stämningen. Livmätaren är t.ex. en munnen på en krokodil som kommer närmare Jr för varje träff. Harry faller platt till marken om man springer in för hårt i en vägg. Det absolut coolaste detaljen i spelet är det gömda påskägget. På en av de tidiga banorna uppenbarar sig en extremt pixelerad och vit skorpion från gamla pitfall. Vid undersökning kring denna skorpion uppenbarar sig en serie av dörrar. Gör man sin utforskning korrekt visar det sig att skorpionen har lett till en egen port av orginalspelet Pitfall! Du får spela det gömda spelet precis som orginalet. 3 liv. Riktigt härligt och oerhört humoristiskt med den helt felplacerade skorpionen.

Harry Jr har druckit sprit, helt klart. Det är inte lätt att kontrollera honom och precis som en full person tar det en liten stund för honom att reagera efter påtryckningar. Detta kan leda till en viss irritation de initiala 10-15 minuterna. Snart börjar man förstå det lite speciella med kontrollerna. Att styra eller styras. Det är en liten kamp innan man listat ut vad alla vapen har för styrkor och svagheter. Slungan är effektiv mot fiender som kommer lågt och man har koll på, blydaggen som har begränsad räckvidd är effektiv mot de lite enklare fienderna, de som oftast är ett störande reaktionsmoment. Att man sedan har valt start-knappen som skifte av specialvapen är ett störande moment för de som sitter med en 3-knappad gamepad och vill kunna pausa. Tack och lov att jag självklart har en 6-knappad.

Djungeltrummorna ljuder. Bestarna ryter och grymtar. Apor tjattrar. En kakafoni av ljud. Om det inte varit någon grafik och detta ljud-scenariot spelats upp hade min gissning varit en mörk ogästvänlig djungel. De träffar bullseye väldigt bra. Soundtracket skiftar från trummorna i djungel till det lite mer mystiska när man utforskar sin första mina, till det storslagna när man klättrar omkring på ett maya-tempel. Det är följsamt gentemot äventyret man befinner sig i, bryter inte genom att kännas felplacerat. En stämningshöjare, precis som det skall vara. Yes, det finns samplingar med! Wooot!

Summaklump:
En högst värdig uppföljare till ett banbrytande spel. De har förvaltat och utvecklat det genom diverse förfiningsprocessor till ett spel som är ett gediget plattformsspel. Alla animationer, fiender, humor och utmaningar ger det ett läckert intryck. Man får en härlig stund av kärlek. Några negativa aspekter finns det tyvärr. Färgerna kan kännas lite bleka och urvattnade vid vissa passager. Det är lite för kort och kontrollen är lite oresponsiv, men ärligt talat, när jag skulle ta screenshotsen till spelet resulterade det i att 2h snabbt flöt förbi, är glad att jag kom ihåg att ta så pass många bilder som jag gjorde. Trots att spelet brister lite i kontroll och långvarig utmaning är det värt det. Ett riktigt stabilt äventyr. Dessutom, slutet, måste vara ett av de största hyllningarna till sin föregångare ett spel har haft! Humor deluxe!

Ett snabbt tips: ifall du hukar dig och trycker på hopp, lägger sig Jr ner och kan krypa igenom trånga öppningar. Jag lyckas alltid glömma bort denna lilla rörelse!

Recension - Landstalker

Först och främst vill jag bara berätta om min besvikelse att jag inte lyckades ta screenshots från psp-emun. Den kunde helt enkelt inte det. Resultatet är en hop med bilder från början av spelet. Tråkigt, fast man får en känsla för stilen.

Du är Indiana Jones som flyr från den klassiska rullande stenen. Nej, du är Nigel. Men hela början av spelet är grymt likt Indiana Jones. Rullande stenen, räddar någon som har kännedom om en skatt. Blir involverad upp över öronen. Jagad. Spelet tar väl aldrig till någon riktigt djup story, bra är väl det att de flesta andra delar lätt väger upp för faktumet. Och om sanningen skall fram var det länge sedan jag spelade igenom det helt, kommer inte ihåg ifall det blir jättelika twists i storyn. Vad jag däremot kommer ihåg är extremt coola pussel som kommer längre in i spelet. Första genomspelningen när spelet släpptes sitter fortfarande kvar fast i något slags mentalt fisknät, med platserna där de mest imponerande fiskarna fastnat har etsat sig fast i mitt minne.

När man tittar lite på grafiken i spelet kan den nästan kännas tafflig på vissa ställen, särskilt i introt. Staden är horribelt designad i matta, grötiga texturer och färger. Jag vet inte om det symboliserar något, men ett stort hopp upp i kvalitet kommer precis efter introt och när man råkar ut för en "olycka". Efter denna "olycka" (damn vad jag älskar göra så!) ser det ut att vara betydligt mer levande. Tyvärr lyckas de aldrig riktigt bryta sig ifrån det lite tråkiga färgschemat. En mindre negativ aspekt på annars riktigt fyndig utformning.

Nu kommer vi till spelets storhet. Utmaningarna och utformningen av världen. Som jag nämnt i något tidigare blogginlägg tycker jag per automatik att spel som spelas utifrån isometriskt perspekt är per automatik dajliga. Ta Solstice, head over heels, equinox, Rock n roll racing (recension kommer sedan), the Immortal m.fl. Alla riktigt roliga. Det är kombinationen av kniviga pussel och galet plattformshoppande som gör min dag. Man har tillgång till ett djup som varken birds eye eller ren sido-2d lyckas med. Om man tar en titt på introt ser man vilken galenskap det är när det gäller hopp. Nästan på gränsen till för galet, ibland är det tyvärr trial and error som gäller. Men visst, det är också en form av utmaning. Tänker man till riktigt hårt kan man lista ut det, dessutom, ett tips, kolla på introt riktigt noga, man vet aldrig ifall man besöker den platsen igen *hint hint*.

Pussel, inget bra spel utan någon form av pussel. Här fullkomligt öser de elaka pussel mot dig, både i form av galna perspektivhopp (som jag nämnde innan) och allmänt tankefrestande lösningar i form av allt från ledtrådar i form av Skywalker till rent visuella utmaningar. De har inte dragit i några handbromsar här utan bara öst på. Det gillar vi.

Vi går tillbaka till grafiken lite snabbt. Tänkte bara lägga till att animationerna på huvudkaraktären är väldigt fina och mjuka, vissa fiender har även belönats med lite extra arbete. Överlag är animationerna väldigt varierande mellan ryckiga och mjuka. Bra är att själva förflyttningsbanorna på alla figurer är väldigt mjuk. Inga framedrops av något slag alls. Annars hade det fan varit skandal.

Sista avdelningen innan slutorden är musiken och ljudeffekter. Båda fullständigt närvarande och dessutom välarbetade. Några gånger är de speciellt excellenta, de är tillfällena då musiken nästan smälter samman med det grafiska landskapet och skapar en helhet som uppmanar till framåtskridande. Att vinna och utforska. Det finns en hel del samplingar och ni som läst mina andra recensioner bör ha insett att samplingar är bland det dajligaste jag vet. Tack och lov är inte detta spelet utan sin beskörda del av riktigt schyssta skrapande samplingar. En favorit är skriet när fiender dör. Mmmmm, mumma.

Summa summa summa index:

Spelet har en helhet som är enorm. Lägg därtill att det är direkt utmanande både på nerver och hjärna. Ibland spikar utmaningarna ett kyrktorn. Det är inte lätt. Inte alls lätt. Däremot blir det aldrig tråkigt. Backtracking finns, däremot är den inte direkt tung eller jobbig. Det är bra utformat. Jag anser detta vara något som bör/skall spelas. Det förtjänar lite uppmärksamhet. Efter att ha skrivit detta funderar jag mest på när jag skall få tid till att sätta klorna riktigt djupt i uppföljaren som släpptes till Saturn...




Woot! Jag hann innan min deadline som var klockan 20.00!

Recension - Legend of Galahad

Psygnosis var något av mina favoriter under den tiden de existerade. Massvis med grymma spel. Shadow of the beast, Lemmings, detta spelet, Red Zone, Puggsy, second samurai, flink. Många höjdare. Legend of Galahad faller in under den omåttligt populära genren plattform. En solid plattformshoppare.

Som vanligt är jag alldeles för otålig med intron om det inte snabbt tar min uppmärksamhet. Spelet har nog det kortaste introt på länge, men fortfarande coolt. Galahad och en Drake har en klassisk anime-ninja-duell i en skogsdunge. Fartfyllt och över på ca 6 sekunder. Lagom lång och häftig öppningssekvens.

Precis innan själva spelandet startar är det någon kvinna som uppenbarar sig och berättar vad det är för objekt du måste få tag på för att kunna klara av banan. Vad är detta för kvinna? Hur vet hon vilka objekt man skall ha tag på. Damnit, nu skulle de ändå haft längre intro. När äntligen rustningen är på plats och svärdet i hand börjar showen. Du slängs in i en dyster väldigt steril värld. Avskalad och enkel. Inte fult, men väldigt intetsägande. Undrar fortfarande hur många av dessa områden hade sett ut i verkligheten med enormt massa spikmark som skadar Galahad vid beröring.

Har man spelat tillräckligt många Psygnosis-spel upptäcker man ett genomgående tema. Många av deras spel är amiga-konverteringar, när de spelen landar på megadrive tenderar de att ha lite mer utvattnade färger efter minskningen av färgantalet från Amigan. Här har de dock lyckats behålla en lite mer vibrerande stämning i färgerna. Det känns skönt, tyvärr är det lite för mycket återkommande av vissa element i miljöerna. De negativa aspekterna från miljön försvinner nästan totalt när man ser de underbart härliga animationerna. Lenare än en ung Michael Jackson-moonwalk. Allt är riktigt härligt animerat. Fåglarna som försöker ta kål på dig, människorna som försöker ta kål på dig, de jättelika bina som försöker ta kål på dig osv. Sist och nästan minst är Galahad. Smidigare animerad än min katt är lat och en svärdsanimation självaste Strider Hiryu skulle döda Sovietiska soldater för (AHA, där har vi storyn i Strider!). En helhet som är över medel men inte riktigt når toppen.

Magiskt, vackert, underbart, förtrollande och stämningsfullt. En kortfattad version av mitt kommande musikutlägg ser ut sådär. Maken till stämningssättande musik har jag sällan hört. När spelen var aktuella var egentligen de enda rivalerna här antingen Final Fantasy 6 och/eller diverse c64-sids. När jag för första gången hörde musiken var det lite som att jag äntligen fick en inblick i hur bra musiken i tv-spel blir i framtiden. Det var så mäktigt att jag fick framtidsvisioner! Stämningen som infinner sig är dyster och utan hopp. En sista låt framförd av den sist levande människan. Sorglig tills personens hjärta brister i jakt på befrielse. Om nu melankoliska låtar inte är något för dig kanske du skall ta en lyssning på låten från Bana nr. 2. Är nog coolaste trummorna jag hört i ett megadrive-spel. Spelets toner är klara och varma. Ett riktigt stort plus är dessutom stilen på låten. Luta + andra diverse stränginstrument är en vild chansning.

Summa index:
Otroooooooooooligt bra musik. Håller länge, bra är väl det för musiken är detsamma tills man skiftar värld, inte sub-bana. Spelets stora svaghet är väl att det ackompanjeras av varierande utmaning och kanske lite för få banor. Chansen att få uppgradera sin utrustning är bra och det behövs innan man får helt kläm på systemet. Hade spelet varit längre, lite mer förlåtande på sina ställen (det finns powerups gömda i lådor som man dör av) och en mer varierande miljö hade detta antagligen blivit omnämnt i historieböckerna som ett av världens bästa spel. Nu blir det bara över medel. För priset det brukar säljas på nätet är det lätt värt!

Recension - Rocket Knight Adventures


Ett botemedel mot den sura Strider 2-recensionen. Ett spel som är riktigt bra och roligt. Självklart är det Konami som har gjort det, konami stod för många bra spel till megadriven och allmänt under hela 16-bits-eran. Även idag levererar de ju ganska tunga titlar. Nog om det. Åter till spelet.

Du är en pungråtta, ja just det, du! Din fästmö, som även är prinsessa, har blivit kidnappad av en gris, både en gris pga av stilen och för att det fysiskt verkligen är en gris..eller vildsvin, close enough I say. Till din hjälp har du en rustning, svärd och ett jetpack. Jetpack är grymt! Särskilt när man kan använda det till massa olika funktioner. Åka snabbt frammåt, åka upp i luften och spinna på plats med svärdet utfällt.

Banorna är väldigt rena och färgglada i stil och enbart på känslan kan man nästan identifiera det som ett konami-spel! Tydliga, välanimerade fiender gör tafatta försök till attacker. Grisarna i någon grisarme från ett grisland. Ja, det hela är lite bisarrt när man börjar fundera på det. Ivarjefall. Spelet använder sig rätt mycket av härliga pastellfärger samtidigt som det absolut inte räds till att mörka ner hela tonen från den glättiga till en rå dyster stämning. Desto längre in man kommer, desto mörkare blir banorna. Det glada pastellfärgade landskapet byts till en dyster ruinerad stadsort för att sedan övergå i en sönderfallen rymdstation. Vackert.

Kvaliteten på spelet är genomgående högt med ett väldigt varierande schema av upplägg på banor. Det finns de klassiska "bli jagad av en vägg bana" till rena shoot em up banor. Det bidrar väldigt mycket till att nå den topp-kvalitén många spel eftersöker men få lyckas nå. Att kontrollera Sparkster är underbart lätt. Han är responsiv, snabb och flexibel. Man inser alltid vad som behövs göras för att komma vidare och på inga sätt är det kontrollen som sätter gränser. Fler spel borde ha en lika genomarbetat kontrollschema.

När man kommer till Bana 2 är musiken något av det första man lägger märke till (förutom hur cool sparkster ser ut med sina pilotbrillor i rätt läge på huvudet). Den ger ett visst intryck av lätthet och frihet. En bra beskrivning av banan som är en flyg-bana. Det hela blir oerhört mycket mysigare. I detta fallet har de fått megadrivens ljudchip till att låta väldigt varmt och inbjudande. Många andra spel kör med lite mer upptempo och kalla ljud. Här är det rena skogsbränder av värme som strömmar utt om högtalarna. Genomgående hög standard på musiken och även samplingarna som dyker upp.

Summa summeringex:

Den absolut största nackdelen är att spelet är alldeles alldeles för lätt. Jag spelade igenom det på kanske 3h? För att upptäcka att man inte får något bra slut om man inte spelar igenom det på Hard (se gammalt blogginlägg). Jag satte då mig och spelade om hela spelet på hard, samma kväll. Den gången tog det 2h. Visst för att man kan banorna och bossarna, men inte fasen skall man behöva råka ut för en minskning av motstånd. Kändes inte alls svårare, kändes likartat. Det finns en fuskkod där man kommer åt svåraste läget meddetsamma, använd den ifall ni skall spela. Alldeles för lätt annars. I övrigt har jag enbart positiva saker att säga (till skillnad för Strider 2). Ett gediget, klassiskt plattformsspel som har fått uppmärksamhet som det förtjänar. Glöm inte bort att spela och njut av denna pärla.

Recension - Strider 2


Idag är det ett nytt kapitel inom mina recensioner. Idag är första gången jag recenserar ett riktigt dåligt spel. Hittils har jag valt mina spel med omsorg, en chans att sprida mitt evangelium till er. Skriv om bra spel, få fler att spela dem. Idag är det annorlunda. Idag skriver jag om ett hemskt uselt spel.

Strider 2 börjar väl inte helt kasst. En pod i en skog, helt utan förklaring. Av någon anledning teleporteras man dit, kunde man inte blivit teleporterad någon annanstans? Det mest positiva i detta spel är att svärdklingans ljud inte är riktigt lika öronskärande som i orginalet. Kan även påpeka att nu är animationen för svärdet en svepande rörelse istället för den högst statiska i föregångaren. Vad är mer positivt? Ingenting faktiskt. Väldigt tråkig bandesign, istället för maffiga miljöer slängs man in i en skog vars utseende mest liknas vid en trafikolycka med eld inblandad...och gummisnören. Spelet fortsätter flera banor frammåt med det absolut bästa inom ytterst generell och tråkig design.

Spelskaparna är bra på att göra det dåligt. Tack för det U.S Gold.

Det blir värre. Lägg här till riktigt tråkig och oinspirerande musik. Det känns som att låtarna är uppbyggda kring ett 4 sekunder långt solo på någon pipig synthslinga som sedan loopas om med ytterst små variationer. Precis som de inte vill det skall märkas att det är en låt igång.

Summa suxxor:

Trög strider, både spelkontroll och allmänt. Håll er borta. En stor personlig besvikelse för mig. Efter att ha kört Strider 2 på arkad trodde jag detta skulle vara föregångaren av något slag. Jag hade fel. Detta är själva crescendot av ett kasst spel. Nej, jag låter helt enkelt bli att skriva mer, är för upprörd.

Recension - Probotector

Några få gånger blir man alldeles gråtfärdig av lycka. När jag efter 2 års letande, hittade ett exemplar av detta spel är en gång. Att få hålla ett av de absolut coolaste spelen till Megadrive i sin hand var mäktigt. Oförglömligt tillfälle. Ett run and gun av yppersta klass och riktigt högt uppe på min best-of-megadrive-lista! Vad som gör spelet ännu bättre är att de har tagit bort de mesiga människorna som den amerikanska versionen har. Här är det hardcoer robotar som får göra allt arbete. Robotar vinner över människor anyday.

Probotector är en gammal spelserie. Första versionen jag spelade var "Gryzor" till c64 som till Nes i usa heter Contra. Här har serien alltid hetat Probotector fram tills ps1-versionen. Tror det ivarjefall, ni får wika det, jag orkar inte. Därefter blev det sedan Contra även här i europa. Tyvärr har de tagit bort robotarna nu. Det är grymt sorgligt.

Konami har gjort ett sjuhelvetes jobb till att åstadkomma en magisk känsla i grafiken. Det exploderar överallt, splitter flyger, skott flyger och kroppar splittras som om det vore ett löv i vägen för en gräsklippare. Det finns faktiskt enstaka tillfällen då man kan råka ut för slowdowns, fast med tanke på vad de visar upp hela tiden är det snabbt förlåtet. I samband med flytet på spelet måste jag påpeka hur sammetslena och fina animationerna är. Allt från huvudkaraktären till minibossarna har grymt arbete bakom sig.

Bakgrunderna är hela tiden fulla med liv och oftast erbjuder de en inkörsport till fienderna. Många gånger man kan beskåda deras ingång i spelet via bakgrunden. Ta Första riktiga minibossen. En stor best som kommer ingåendes längst bak, bakom stadens siluett. Ett snabbt svep med en gigantisk laser monterad på hans huvud och staden står i lågor. Inte är han nöjd med det massmordet. Nej, han skall såklart ge sig på dig. Ett mäktigt hopp ut från skärmen och plötsligt trillar han ner precis bredvid byggnaden du befinner dig på. Duellen kan börja.

Det finns några riktigt coola scener där effekterna de använder imponerar stort. Ett av de tillfällena är motorvägsfighten. Där man springer in i kameran och blir jagad av en mech med morgonstjärnor till armar. Även Byggnader som faller mot och ifrån imponerar stort. Det hela är mycket vackert.

Upptempo-beatet är grymt, riktigt grymt. Precis som dina vapen pulveriserar(förhoppningsvis)motståndarna, sitter det som en käftsmäck i din egen adrenalinkärna. Tung bas och riktigt hård synthriff blandas till en ljuv upplevelse av ett kaos där man själv är den största orsaken. Förekommer gott om samplingar från ett brett spektrum av källor. Fiender skrattar/hånar, dina karaktärer har sina trademark-sounds och även extremt coola sprängljud som jag ivarjefall starkt misstänker är samplade.

Summax:
När ett spel lyckas kombinera story (som detta faktiskt har!), gameplay, soundtrack, grafik och olika vägar att klara av spelet på, är det nära perfektion. För första gången finns möjligheterna att få välja mellan 4 olika karaktärer, alla med olika förmågor. Det finns en chans att hitta en bra passform precis till sig själv. Spelet är lagom balanserat, fortfarande tillräckligt svårt för att inte klara av spelet på en dag eller två, samtidigt som man hela tiden lyckas avancera lite längre fram. Det är en frestelse att enbart titta, tänk hur man känner när man spelar då. En maträtt som aldrig tar slut i kombination till Toftes mage! Dessutom, ett gömt slut som finns här måste vara bland de roligaste och coolaste sluten i ett spel genom tiderna. De har humor ivarjefall. Det bästa probotector jag har spelat. Slår den berömda Snes-versionen på fingrarna. Full pott i retrohörnan. Ser du detta för under 300 kr, har megadrive och INTE köper!? Då blir det per automatik dumstämpel i pannan!



 

Recension - Strider

Det är något speciellt med spel som direkt slänger in en i old soviet russia. Det sätter en viss standard, precis som t.ex. Dark castle och Beastwrestler. En pervers kärlek vid första ögonblicket. One game to rule them all osv. En ninja influgen via någon bisarr mechfågel. Hur awesome är inte det. Att ninjan i sig har någon stor helvetes-klinga att slåss med är ännu mer awesome. En åkomma av att tydligen ha en bisarrt stor och snabb klinga är ljudet, vid varje slag ger det ifrån sig ett högljutt KSCHIIIIIIIIING, KSCHHIIIIIIIING, KSCHIIIIIIING! Ljudet riktigt skär igenom dina trumhinnor, lämnar de inte orepade, en oväntad sidoeffekt av svärdets storlek? Ja - Säger jag! Spelets story läggs fram i riktigt roliga mellansekvenser, ibland till stort nöje då en sampling av ett ondskefullt skratt slinker med.

Bland det första man lägger märke till är att spritsen är stora och välgjorda rent detaljmässigt. Överlägset mycket större än det mesta andra på marknaden vid tidpunkten då det släpptes. En stor fördel med Megadriven var just dess förmåga att hantera stora sprites. Designen är härlek och väldigt imponerande. Första banan där man hoppar runt på taken på en rysk stad är riktigt härlig. Stålbalkar blandas med mjuka rundade kupoler, allt till en fin bakgrund av en storstad som mest liknar kärleksbarnet av Moskva och Tokyo. Bakgrunderna som oftast är mäktiga och som bäst kunde vara en del av banan i sig.

En lite mer negativ del och där spelet först visar sin ålder är animationerna. Ungefär 3 animationsrutor på huvudkaraktären i gång är lite i sämsta laget. Lite förvånande är att de flesta fiender har bättre animationer. De första man stöter på är nästan lite smarta t.om. De backar utanför räckvidden på ditt svärd, trillar och ber för sitt liv bara för att direkt efteråt sticka sitt vapen i ryggen på dig. Hårt. Att det är en obrytbar bana i hoppen har frambringar några arga skrik här. Hoppar du i rörelse fortsätter du tills antingen du får tag i någonting, landar eller träffar ett objekt man inte bör träffa, t.ex. lasern från en fiende. Det är tur att till sin arsenal kan man få längre svärd (awesome) en robotbläckfisk som är extremt spastisk och en robotfågel som... jag har nog aldrig riktigt haft någon nytta av den. Tror att den försöker förstöra lite mer luftburna mål. Mja.

När jag nämnde det skärande ljudet från när man slår med svärdet ville jag bara göra er lite uppmärksamma på hur skärande ljudet verkligen är. Det är så hårt att man uppskattar Hiryu (som ninjan heter) ännu mer. Tack och lov för att det är musik med i spelet som till viss del dränker klingans ljudvallsprängande hastighet. Nej, där ljög jag, även om musik är väldigt stämningsfull och uppjagande dränker den aldrig ljudet från klinga. Aldrig. Man får nästan inte någon riktigt chans att njuta av musiken när man måste slåss hela tiden och därigenom frambringa ljudet. Det är synd, för när man i efterhand lyssnar på soundtracket är det ett bra, lite lugnare sound. Med mycket bas, som i bas man spelar på, inte högtalare, instrumentet. Lite ovanligare och mycket trevligt.

Summa till slut:
De absolut största negativa aspekterna med spelet är animationerna och livslängden. Är man riktigt sugen och dedikerad kan man slutföra spelet på ca 4h utan att ha spelat det alls. Knappt godkänt. Ifall jag köpt ett sådant spel idag hade min reaktion varit betydligt hårdare, här finns inte något direkt omspelningsvärde heller. Iofs lockas väl alla av att vara en hardcore ninja som strider (SE WHAT I DID THERE!?!?) i Soviet Russias land. På premisserna grymt cool ninja och riktigt solid plattformshoppning är Strider ett bra spel. Inte utan fel, men fortfarande roligt att sätta sig ned med 10+ år efter releasen.

Recension - Thunderforce IV

Vilket fynd. Efter att ha spelat sönder Thunderforce 2 till förbannelse, hittar man detta för ynka 100kr på en marknad. Blev alldeles till mig. Shoot em up har alltid varit en favoritgenre hos mig. Det är någonting med det väldigt primala i shooters, akta dig för allt och skjut. Funkar bra. Som en ständig finslipning av reflex och instinkt. På senare har shoot em up-genren utvecklats något fenomenalt. Allt från Ikarugas Mindboggling skifte av färger till bulletrain-helvetena från den japanska indiescenen. Det är skönt att ha något oldschool att förankra sig i. Ett hederligt spel där de enda reglerna är att undvika skotten!

När thunderforce III släpptes tog grafiken ett bra hopp framåt i design och kvalitet. Nr 2 var inte dåligt på några sätt alls, tyvärr lite platt och oinspirerande dock. När väl Nr 4 sattes igång för första gången på min tv var det en orgie i parallelt scrollande plan och färger. Bullets och powerups, täckande objekt och fiender. Mycket av allt! Banorna är mycket imponerande med sin scrollningshöjd. 
Det är ungefär 1 skärm åt vardera hållet man har att leka med, dvs 3 skärmars höjd på de flesta banor. 
Mycket att hålla reda på, samtidigt en större känsla av frihet och risktagande.

Soundtracket som ackompanjerar skjutandet är himmelskt. En riktigt lyckad upptempo pop som framhäver hardcore-action. Synth-slingorna omfamnar nästan skeppet och blir som en del av din arsenal, en sinnesstämningshöjare utan matchning. Några av låtarna är tillräckligt bra för att ha fått föräras en plats på min mobiltelefon. 
Tyvärr är det nog inte många som kommer känna igen dem när det ringer, utan bara mer tycka det är en bra låt.

Summa dumma: Jag har aldrig satt tänder riktigt djupt i Thunderforce 5, efter att ha fått tag på del 3 för några månader sedan kan jag nu säga att Thunderforce IV är den bästa delen hittils och ifall man gillar shoot em up är detta ett riktigt bra val. 
Ett av mina top 5 favoritspel till megadriven.

Recension - Castlevania

Den dagen min kamrat och hans flickvän kom hem till mig med en påse Megadrive-spel var en glad dag. Utan förvarning dök de upp, med denna guldklump till påse. Inuti den magiska kitteln fanns många höjdarspel, bl.a. Prince of persia och detta. Jag hade aldrig spelat Castlevaniat till Megadrivet innan men hört mycket gott. Efter att ha sträckspelat det 3h dagen efteråt insåg jag att alla löften hade infriats och en klassiker var född hos mig. Jag har faktiskt aldrig spelat Rondo of blood till pc-engine vilket resulterar i att detta enligt mig det bästa "klassiska" Castlevania-spelet som existerar. Och med klassiska menar jag såklart Castlevania med ett nivå-upplägg istället för koncentration på utforskning som i Symphony of the night.

Det är svårt att koncentrera sig på en bra början när det kommer till upplägg gentemot spelet. Man är lite sådär härligt sprallig och vill att alla skall bara spela det för att själva få uppleva det roliga en själv har fått genomgå. Castlevania 3 till Nes började med att ha flera valbara karaktärer att spela med, det fördes över till detta då man har två stycken olika karaktärer att välja mellan. En med piska och en med en hillebard. Varje karaktär har sin lilla specialare.

Grafiken är väldigt välgjord och klar. De har lyckats använda megadrivens väldigt begränsade färgpalett till ett maximum man sällan sett tidigare. Ett av få spel som har bättre grafik är Alien Soldier, det är ett av FÅ. När väl actionen börjar rulla vet man att det är ett Castlevania-spel. Allting stämmer överrens, färgsättning, fiender och animationer. På många banor vågar de ta ut svängarna och skapa närapå episka bilder. Leta t.ex. upp bilden från Bana 2 där karaktären står på toppen av en ruin precis framför en solnedgång. Allt blir starkare av den härliga spegeleffekten av vattnet som höjs och sänks i snabb takt precis nedanför karaktären. Ett annat riktigt vacker plats är klocktornet med alla kugghjul. Ett klassiskt ställe som har återkommit i många spel. Väl värt att ta en titt på.

Michiru Yamane, även mer känd som kvinnan bakom soundtracket till Symphony of the night, har även gjort soundtracket här. Jag har ett svagt minne av att detta var för övrigt hennes första Castlevania. Precis som i Symphony of the night har hon gjort ett makalöst bra jobb med att sätta stämningen. Musiken levererar på en ovanligt bra nivå. Mängder av härliga synth-stråkar och orglar som pumpar ut mastodontaktiga stycken. Finns två låtar i spelet som ligger under min "best castlevania tunes EVAH". Mycket mäktigt.

Summering deluxe kompromisslös:
Det bästa klassiska castlevania. Så enkelt är det. Härlig bandesign med massa coola specialeffekter för att vara megadrive. Det roterande och skakande tornet, bana 2 där vattnet höjs och sänks med sin härliga spegeleffekt eller varför inte första bossen som via sitt ylande spränger glasrutorna till ett vimmel av skärvor som trillar ner över vår hjältes huvud. En rolig sak är att spelet inte är riktigt likadant med båda karaktärerna, de tvingas ta olika rutter pga sina specialare. Kontrollen är väldigt exakt och ger fullt duglig kontroll, det enda man kan klaga på är det klassiska castlevania-hoppet, man kan inte få upp rörelse på karaktären ifall man gör sitt hopp stillaståendes. Det hade inte varit fel med fler intressant andrahandsvapen. Spelet är kanske lite väl lätt likaså. Några väldigt lätta negativa aspekter på ett annars mycket bra spel. Inget som tynger ner slutsumman: Bör spelas omedelbart!